RB 33

141 Den lagkonstruktion Livijn härigenom kom att förorda bröt markant med den rättshistoriska utvecklingen: Han föreslog nämligen att reglerna om militära ordningsbrott och ordningsstraff skulle sammanföras till en enhet; detta kunde ske antingen så att ordningsreglerna inskrevs i själva tjänstgöringsreglementet eller så att de sammanfördes till en från militär strafflag helt självständig enhet, vilken möjligen ginge att foga till regiementet som ett appendix.Vilket alternativ som vore att föredra kunde varken Livijn personligen eller Krigshovrätten avgöra. Domstolen beslöt därför inhämta Kungl. Maj:ts responsa i saken.^® Krigshovrätten skulle dock förekommas från ett annat håll. I december 1834 hade Kungl. Maj:t tillsatt en utredning för översyn av det då femton år gamla tjänstgöringsreglementet för armén. Personellt sammanknöts den nya kommittén med Förstärkta krigshovrätten genom att både Livijn och Lefrén insattes som ledamöter. Livijn fick härigenom tillfälle att utveckla och precisera sina militärstraffrättsliga idéer inför ytterligare ett utredningsforum.®” Även reglementsutredarna'’^ hade ställts inför problemet hur de extrajudiciella rättsreglerna egentligen borde teoretiskt beskrivas och som en följd därav rent praktiskt behandlas under arbetet på det nya reglementet. Livijn tillämpade inom reglementskommittén de grundprinciper han utvecklat inom Förstärkta krigshovrätten men möttes av kraftigt ogillande från kommitténs flertal. Dessa uppfattade Livijns distinktion mellan judiciellt och extrajudiciellt som oförenlig med allmänna rättssäkerhetskrav. Kommittémajoritetens främsta språkrör, överste G. af Dahlström, uttryckte denna kritik så att han menade att »alla militära straffbestämmelser» borde betraktas som krigslag; endast regler om vem som fick utöva extrajudiciell bestraffnlngsmyndighet eller sättet för verkställighet av extrajudiciella straff kunde enligt af Dalström anses vara av sådan art att dessa reglers rätta placering vore i tjänstgöringsreglementet.^- af Dalström delade med Livijn uppfattningen att all strafflagstiftning borde äga ett primärt syfte att korrigera och rätta den felande; statsmakten Förstärkta KHR:s prot. 3.4.1832. Tjänstgöringsreglcmentskommitténs prot. 22.4.1835. Disciplinbetänkandet. Sedan jag reserverat mig emot. .. Förstärkta KFIR:s prot. 18.2.1832. Sedan Förstärkta KHR för KM pekat på oegentligheten i att bestämma påföljder för brott mot ordningsregler, som fanns i ett föråldrat reglemente, vilket f.ö. var ställt under revision, tilläts Förstärkta KHR låta den egna utredningen vila i avvaktan pä reglementsutredningens slutförande. Domstolens egen lagstiftande verksamhet skulle dock aldrig komma att återupptas. StPGenAud 19.3.1836, RA, Om reglementsutredningen, se Thyselius s. 160. Tjänstgöringsreglementskommitténs prot. i J. P. Lefréns samling, E 4565, RA. Tjänstgöringsreglementskommittén t generaladjutanten för armén 28.4.1835 (kop), E 4565, RA. 48

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=