136 eller extrajudiciell straffmakt och ciisciplinmakt. Med viss rätt kan detta uppfattas så att han grep tillbaka på den rättshistoriska situation som rått före den extrajudiciella rättskipningens sammansmältning med disciplininstitutet. Distinktionen mellan polisiär och disciplinär makt ansåg Livijn vara applicerbar enbart på militära rättsförhållanden, ty med civil polismakt kunde inte förenas även en disciplinär makt.-' Skillnaden mellan egentlig polismakt och disciplinmakt berodde på att de två befogenheterna gick att härleda ur två helt skilda ämbetsuppdrag. Polismakten härledde Livijn ur ett av konungen givet uppdrag till förbandschefen att inom sitt förband utöva den exekutiva makt som under civila förhållanden tillkomkonungens befallningshavande. Disciplinmakten saknade enligt Livijn däremot naturlig civil parallell, eftersom den endast var möjlig att härleda ur det militära förmanskapet.-*^ Förbandschefen tillkomi regel att utöva båda dessa straffuppdrag, eftersom han i sitt ämbete förenade den militäre befälhavarens ansvar för truppens tjänstbarhet, dvs. disciplinärt ansvar, med exekutiv maktutövning i form av upprätthållande av ordning och polis.-*’ Gränsen mellan de två instituten var otydlig och detta hade givetvis varit skälet till att de kommit att sammanblandas på sätt som skett under rättsutvecklingen vid 1700talets slut. Då Livijn emellertid klarlagt skillnaden mellan disciplinärt och polisiärt ansvar kunde han dra en intressant slutsats beträffande vem, som borde utöva de två maktuppdragen. Disciplinmyndigheten kunde enligt Livijns betraktelsesätt genom sitt sammanhang med förmanskapet tilldelas förmän i allmänhet; därmed avsåg Livijn allt befäl utan undantag som utövade den högsta befallningsrätten inom en bestämd truppenhet.^® Med förmannens myndighet att befalla måste kombineras ett tvångsmedel som gav givna befallningar så kraftigt eftertryck att de tveklöst verkställdes.^^ Den sammanblandning krigslagfarenheten emellertid gjort mellan polisiär och disciplinär myndighet under namn av extrajudiciell straffmakt hade resulterat i att den extrajudiciella makten kommit att betraktas som ett de högre gradernas prerogativ.^- Tjänstgöringsreglementskommitténs prot. 22.4.1835. Disciplinbetänkandet. Disciplin är ett vilkor för Arméens brukbarhet, odat, Vf 146: 7, KB. Disciplinbetänkandet. ^ Disciplinbetänkandet. Tjänstgöringsreglementskommitténs prot. 22.4.1835. »Inom svenska krigsmakten utgår all befallande myndighet ifrån konungen, som äger högsta befälet så till lands som sjöss. Till följd härav föreställer varje förman, stadd i högsta befälet på stället, konungen. Och korpralen befaller även så väl i högste befälhavarens stad och ställe som översten. Bägge hava för den skull rätt att bliva åtlydda. Disciplinbetänkandet. Om rättelse eller correctionella Straff, odaterad men troligen från december 1832, Vf 146: 8, KB. Disciplinbetänkandet. Tjänstgöringsreglementskommitténs prot. 22.4.1835. 32 Ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=