135 dragande från tjänsteplikt, grövre försummelse under tjänstens utövning, missbruk av militär ämbetsmyndighet, våld under tjänstgöring, trolöshet och bedrägeri under tjänst samt slutligen grövre förbrytelser mot yttre aktning av förman.-® En strikt gränsdragning mellan kriminella och polisiära förseelser gav en tydlig vinst i straffhumaniseringsavseende. Alla bestraffningsvärda handlingar sominte uppfyllde kvalifikationerna som kriminalbrott skulle enligt Livijns åsikt behandlas polisiärt och därmed expedieras med omedelbart verkställbara men milda straff; på denna punkt fanns således ett starkt inslag av effektivitetstanke hos Livijn, sådan denna tanke utformats av Beccaria och Calonius. Polisbestraffningen märkte samtidigt inte den straffskyldige med en förbrytarstämpel på samma sätt som kriminalpåföljden. Frånvaron av förbrytarstämpel underlättade sist och slutligen den bestraffades återanpassning, vilket otvivelaktigt var fångvårdsmannen Livijns huvudambition. Polisbestraffningen ökade även det militära rättsväsendets effektivitet i den meningen att även småförseelser blev möjliga att straffa med adekvat korrektion.-® Ett huvudmål för Livijn var därför att få tillstånd ett militärt rättsväsen som blev i stånd att utifrån ett riktigt kriminalpolitiskt syfte (den felandes förbättring) kunna Inskrida med adekvat korrektion och bestraffning av alla förseelser och brott, oavsett förbrytelsernas farlighet och betydelse. Denna ambition gav Livijn skäl att djupt genomreflektera den militära polisrättens karaktär. 3. En förfwing av doktrinen omden exfra)ndiciella bestraffningsrätten 3.1. Extrajudiciell straffmakt contra disciplinmakt Livijns analys av det extrajudiciella förfarandets innebörd ledde fram till en viktig distinktion: Livijn ville göra klar skillnad mellan egentlig polis- »Krigslagen är endast en underavdelning av den allmänna kriminallagen. Innefattande i det hela en tillämpning på vid krigsstaten anställda personer, av de — — — i 28 kap. av [Lagkommitténs lagförslag] sammanförda stadganden om brott av ämbetsman, måste de grundas på den allmänna lagen och utgå från den. Enhet och samband emellan dessa särskilda lagstiftningar, av vilka den ena vilar på den andra, måste alltså finnas». Disciplinbetänkandet. KrigsLagarne 1 Allmänhet och Warningsstraff i synnerhet eller Correctionella Straffmagten, daterad 6.11.1832, Vf 146; 7, KB. Förstärkta KHR;s prot. 11.2, 18.2.1831. Tjänstgöringsreglementskommitténs prot. 22.4.1835. Då Förstärkta KHR i december 1832 diskuterade utsträckningen av den extrajudiciella bestraffningsrätten, hävdade Livijn att varje befälhavare oavsett grad måste äga någon form av arbiträr straffmakt. Om icke »skulle följden bliva att högst få förbrytare straffades, enär mången då, hellre än att hos högre förman rapportera eller till undersökning anmäla en begången mindre förseelse, skulle av skonsamhet antingen förtiga eller låsta icke have förmärkt densamma». Förstärkta KHR:s prot. 14.12.1832.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=