134 eller åsidosatta», inte efter de tillfällen, då de kunde förövas, eller efter den, mot vilken de kunde begås. Livijns brottsvärdering förutsatte därmed accepterande av subjektiva rekvisit inommilitärstraffrätten i en omfattning som tidigare varit okänd.^^ Bestraffningens mål blev med detta synsätt att verka i första hand för förändring av den brottsliges vilja. Även härvidlag sammanföll Livijns militära perspektiv med Lagkommitténs civila:-- »Nu fordrar man att straffet länder till den felandes förbättring, och det är ur denna synpunkt, som krigslagarna måste utgå, då deras ändamål ej kan vara annat än att på samma gång, som de utbilda krigslydnad och krigstukt, tillika verka och underhålla hederskänslan och såmedelst till ett organiskt helt sammanfoga och förena de enkla krafter, varav en krigshär består. Man har icke råd att inomen armé förlora folk för felaktiga lagars skull, och därför måste krigslagen vara beräknad mera på förbättring än på straff, de tillfällen undantagna, då det helas bestånd fordrar den yttersta stränghet När för den skull lydnad och ordning kunna vinnas därigenom att ett mindre straff skyndsamt följer på förseelsen, så bör man uppoffra en del av straffets fysiskt smärtande verkan för att vinna i hastighet. Om krigstukt kan nås utan en förslavande fruktan, så böra ej heller straffen för brott emot densamma gå ut på att nedsätta känslan av eget värde hos dem, som, då staten har i allmänhet en så ringa belöning att erbjuda, måste i denna känsla söka och finna belöningen för de försakelser de måste underkasta sig och de faror, som de gå till mötes. Hederskänslan blir alltid det mål, mot vilket varje inriktning inom krigsmakten bör riktas och därför kunna icke krigslagarna, utan att alldeles förfela sitt eget syfte, vara godtyckliga och slaviska, helst ingenting till den grad nedstämmer den moraliska känslan och försoffar människan som en förnedrande behandling. »^^ Denna grundläggande inriktning av militärstraffrätten på förbättring och inte på repression och vedergällning gjorde det förhållandevis naturligt för Livijn att ta fasta på Lagkommitténs systematiska uppdelning av det rättsliga stoffet i en kriminalrättslig och en polisrättslig del.^^ Militärstrafflagen borde uteslutande behandla kränkningar av den rätt, som sammanhängde med krigsmannens yrke, dvs. rent militära brott, eller med hänsyn till militära omständigheter fordrade en strängare bestraffning än omförbrytelserna begåtts under civila förhållanden, dvs. militärt kvalificerade brott. Dessa egentliga militärmål inordnade Livijn i åtta huvudgrupper: brott mot fäderneslandets säkerhet, brott mot krigslydnad, undanFörstärkta KHR;s prot. 11.2.1831. -- Förstärkta KFIR:s prot. 11.2.1831. Disciplinbetänkandet. Disciplinbetänkandet. Tjänstgöringsreglementskommitténs prot. 22.4.1835. Förstärkta KHR:s prot. 15.3. 1828. Jmf. även Strödda anteckningar s. 190 f. Med undantag för Bergenstråhle, som vidhöll sina i den Tibellska kommittén artikulerade uppfattningar, anslöt sig samtliga ledamöter i Förstärkta KHRtill Livijns ståndpunkt. Förstärkta KHR:s prot. 15.3.1828. 23
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=