133 redare hänvisade till laglösningar på internationell botten var hans avsikt primärt att påvisa allmängiltigheten i de slutsatser han redan formulerat utifrån sina nationella utgångspunkter.^^ Detta betonande av militärstraffrätten som ett särfall av den allmänna nationella kriminalrätten möjliggjorde för Livijn att systematisera och uppbygga militärstraffrättens materiella innehåll i närmaste anslutning till Lagkommitténs intentioner. Helt uttalat blev 1832 års allmänna kriminallagsförslag därför Livijns milltärstraffrättsliga förebild.*^** I Livijns manuskript återklingar gång på gång den melodi som anslagits av Lagkommittén. Men samtidigt är det viktigt att påpeka att Livijn inte intog ställningen som plagiatmakare. Redan 1831, dvs. året före det allmänna krlminallagsförslagets publicering, utarbetade han för krigslagsutredningens räkning ett utkast till krigslag, som i sina sex första kapitel innehöll en direkt motsvarighet till lagkommittéförslagets allmänna del.^^ Även synen på brottens bedömning överensstämde med Lagkommitténs. I motsats till 1826 års kommitterade, som på denna punkt fick uppbära bister kritik av Livijn,^” hävdade han att brotten borde anses efter deras »moraliska beskaffenhet och sambandet mellan de plikter, som finnas överträdda för fäderneslandet och dess lagar upplivas därigenom, att soldaten likväl alltid under sina fanor igenfinner dessa dyrbara föremål för sin kärlek. överallt där den allmänna brottmålslagstiftningen följer tiden och folket såsom levande i tiden åt, bär densamma alltid cn prägel av det nationella lynnet, och det är i synnerhet härpå lagstiftaren bör desto hellre giva akt, som detta lynne oftare uttalar sig och gör sig gällande i farans stund, då känslan eldas och eftertanken träder tillbaka, än under livets vanliga förhållanden. Måste fördenskull lagstiftaren på ett ställe söka tillbakahålla livligheten och ofta obetänksamheten under dessa raska utbrott, så nödgas han däremot att på ett annat, i själva lagarna, söka att inlägga denna verkande kraft, som i farans ögonblick sätter trögheten och liknöjdheten i rörelse under ständig omtanke att förekomma det de ej på samma gång förivra sig och därigenom verka förstörande, emedan de verka emot sig själva. Sedda ur dessa synpunkter äro krigslagarna icke blott straffbestämmelser å de brott eller förseelser krigsmannen i denna sin egenskap kan begå; de äro därjämte medel till hans moraliska uppfostran. Då den borgerliga lagstiftningen emottager människan sådan som hon är, väl eller illa uppfödd, tillhör det däremot krigslagstiftningen att av den fredlige medborgaren utbilda en oförfärad krigsman med känsla för plikt och heder». Disciplinbetänkandet. Jmf. även Arwidsson s. XXII. Tjänstgöringsreglementskommitténs prot. 22.4.1835, E 4565, RA. Om kommittén, se nedan. Disciplinbetänkandet. Tjänstgöringsreglementskommitténs prot. 22.4.1835. Förstärkta KHR:s prot. 18.2.1831. »A[v] de vid betänkandet angående den föreslagna krigslagen fogade särskilda meningar synes att denna fråga varit ett överläggningsämne inom [den Tibellska] kommittén Med all aktning så för de upplysta och kunniga män som deltagit 1 granskningen som deras osparda möda, tror jag mig likväl böra yppa att, efter min åsikt, förslaget lämnar mycket övrigt att i detta avseende både begära och hoppas». Förstärkta KHR:s prot. 11.2.1831.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=