132 svaret entydigt och självklart. Militärstraffrätten måste utformas i närmaste sammanhang med den allmänna strafflagstiftningen.^^ Livijn kunde nämligen inte acceptera påståendet att militärlagstiftningen bar ett särskilt ansvar för upprätthållandet av samhällets rättsordning. All lagstiftning hade till syfte att avvärja självsvåld och anarki samt upprätthålla landets välfärd och yttre och inre försvar. Gränsen mellan militära och icke-militära brott blev härigenom flytande. Alla brott, som ej var egentligt militära eller begåtts under krigsförhållanden, skulle därför lagföras efter allmän strafflag. Det gjorde, menade Livijn, varken för eller till om de begåtts av krigsmän, ty allmän strafflag kunde inte på något sätt anses olämplig för militärer. I motsats till Bergenstråhle underströk Livijn vikten av samhörighet mellan samhällets militära och civila rättsordningar; endast sådan samhörighet förmådde knyta ihop samhällets militära och civila inrättningar och i medborgerlig anda foga samman militärståndet med övriga samhällsklasser.^^ Militärstraffrätten uppfattades med detta synsätt, liksom straffrätten överhuvud taget, somett utflödeav nationellt rättsmedvetande. Den kodifierade militärstraffrättens förankring i detta allmänna rättsmedvetande var t.o.m. förutsättningen för att med största styrka ge militärrättskipningen dess avsedda verkan. Krigslagens uppgift var nämligen enligt Livijn inte endast att förhindra och bestraffa militära brott utan även understödja ocK öka soldaternas vilja att försvara fäderneslandet. Detta nationellt-romantiska betraktelsesätt ställde sig givetvis i konsekvensens namn avvisande till reception av utländsk militärstraffrätt. Förutsättningen för reception var också att den recipierade lagstiftningen inte avvek från det nationella rättsmedvetandet; receptionen inriktades, i den mån den alls kom till stånd, mera på tekniska konstruktioner än på djupare omvärderingar.^® I de fall Livijn under sin tid som krigslagsuthär även sitt gillande av promemorians övriga formaliteter i form av offentligt kungörande av delinkventens prygelbarhet, offentligt verkställande av straffet inför kompaniet samt tvång för den prygelbare att bära ett särskilt straffklassmärke på uniformen. »Jag förutser att man skall invända, att, genom denna mängd omvägar, pryglingen skall ganska mycket försvåras. Men jag bekänner lika uppriktigt att detta är min avsikt. Dessa många omgångar och solemniteter skola verka mera på de övriga soldaterna än utdelningen av prygelstraffet.» Förstärkta KHR:s prot. 15.3.1828. Disciplinbetänkandet. 13 Förstärkta KHR:s prot. 15.3.1828, 11.2.1831. 1* » och ehuru krigslagen är en undantagslag, kunna dessa undantag likväl ej sträckas därhän, att de motsäga eller upphäva den allmänna lagen. Tvärtom, ju mera de instämma därmed utan att därigenom förlora den riktning mot allmänlighet, som bliver en nödvändig följd därav att krigsvetenskapen tillhör alla hyfsade folk och fortgår under en beständig utbildning, den krigslagstiftaren icke får förbise, ju mera instämma de med de anspråk, som kunna skäligen göras av en god krigslag, emedan känslan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=