130 För det första hävdade Livijn att prygelstraffet saknade avsedd straffverkan. Erfarenheten visade nämligen, menade han, att brottsligheten minskade, när soldaterna behandlades som människor, men ökade när de behandlades som djur. Kroppsstraff var på sin höjd adekvat straffmedel mot återfallsförbrytare mot vilka mildare påföljder visat sig verkningslösa." För det andra ansåg Livijn prygelstraffet menligt för allmänhetens försvarsvilja, eftersom allmänheten ogillade att beväringar ställdes under lagar, vilka föreskrev straff av ett slag som skadade både namn och rykte t.o.m. för så obetydliga förseelser som i det civila livet inte ens uppfattades som brottsliga.® För det tredje utgjorde prygelstraffet en fara för disciplinen. Livijns resonemang anslöt här väl till de tidigare nämnda doktrinföreträdarnas mening; udden var tydligt antipreussisk. Konskriptionen hade införts för att skydda landets oberoende. Den försvarsvilja, på vilken beväringsinrättningen vilade, måste stödjas, inte undergrävas med felaktiga strafformer. Det senare blev fallet, hävdade Livijn, så snart forna tiders blinda lydnad och förslavande tuktan infördes bland de medborgare som utkallats till soldater. Själva medborgarandan kunde helt enkelt inte fortleva »då man de facto undergräver begreppet om rätt och i stället substituerar en blind lydnad».® Fruktan var visserligen en gång det medel som ombesörjde allt i armén; naturligtvis var prygelkäppen därmed krigsmaskinens drivkraft. Denna avskräckningsdisciplin uppfattade Livijn emellertid endast som en återspegling av den allmänna straffrättens barbariska tillstånd, den allmänna bildningens låga nivå, värvningssystemets negativa konsekvenser samt den feodala föreställningen att krigsmännen utgjorde en särskild kast inom samhället till det senates skydd.^® »Men detta sätt att verka på soldaten var härskarens sätt att driva slaven, människans att köra djuret. Det är icke användbart och måste förr eller senare motverka sin avsikt och upplösa all ordning och lydnad inom en krigshär sedan brottmålslagstiftningen i allmänhet antagit en förmildrad caracter, sedan krigshärarna ej mera bestå av sammanrafsade hopar utan av medborgare, vilka fullgöra en medborgjerllig plikt genom sin vapentjänst och sedan de constitutionella åsikterna börjat att med varje dag göra sig över allt gällande. Numera kan käppen väl väcka fruktan, men den väcker även harm och från harmgår man lätt till hämnd. Men där hämnden bjuder, där är det förbi med krigslydnaden, utan vilken ingen krigshär består. Den nya tiden kräver andra medel till vinnande av samma ’ Förstärkta krigshovrättens protokoll 15.3.1828. ® Förstärkta krigshovrättens protokoll 15.3.1828. ® Grundsatser hvarefter en krigslags användbarhet bör bedömmas, odat, Vf 146:7, KB. Grundsatser hvarefter en krigslags användbarhet bör bedömmas. Disciplinbetänkan¬ det.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=