126 Ändå var det just i förmanskaps- och legalitetsfrågorna som Tibell kom att bygga på tankegångar som delvis stred mot 1826 års kommittémajoritets ståndpunkt. Under hänsynstagande till generaladjutantsremisserna om förmanskapet stadgade projektet nämligen om ovillkorlig lydnad mot order i tjänsten av förman med legalt förmanskap. Någon möjlighet för underlydande att ingå i prövning av befallningsrättens behöriga utövning gavs ej. Främmande officer fick dock samma rätt som legal förman att inskrida för att bibehålla krigsfolket vid allmän ordning, säkerhet, lugn och anständighet, men i denna rättighet låg ingen befogenhet att kommendera vakt, patrull, post eller under gevär stående trupp. Den legale förmannens säkerhet till egen person tillgodosågs genom en rad hårda straffbud, somi flera fall gick på liv. Vördnad och aktning mot förman var påbjuden både inom och utom tjänst, varför vanvördnad mot förman i samband med annan brottslig gärning generellt borde anses innebära en försvårande omständighet. Men denna aktnings- och vördnadsskyldighet inom och utom tjänst utsträcktes även till främmande befäl med högre grad eller tjänsteförordnande. Dessa förmän i rang skyddades till personlig säkerhet genom samma straff som om brott mot deras personer begåtts mot eget befäl. Tibells projekt bröt alltså med den vitala punkt i 1826 års majoritetslinje som just av rättssäkerhetsskäl gjort en skarp skillnad mellan förman och förmans like.^^ Krigslagsprojektet tiger, som Cronstedt hade förespråkat, helt i hedersdomstolsfrågan. Däremot har bland Tibells egna handlingar bevarats en promemoria, som närmare diskuterar hedersförfarandet. Bristande levnadsskick berodde vanligen på dåligt sällskap, täta krogbesök och flitigt bruk av starka drycker, ekonomisk oredlighet och överdådigt, ruinerande levnadssätt samt oanständig erotisk hållningslöshet. Men hur skulle dessa laster bekämpas och straffas? Tibell var osäker hur gränserna skulle dras mellan vad som borde tolereras av en chef och officerskår med god esprit och det intolerabla. Avgörandet berodde helt enkelt på chefens och kårens egen moraliska hållning. Somliga förseelser utom tjänst av individer vid ett regemente lämnades alldeles utan beivran medan däremot »samma slags conduite fel blivit strängt behandlade vid ett annat och [man därav] gjort ordentlig kårsak. Med varning av kamrater, av tjänstgörande majoren och slutligen av chefen vinnes för det mesta nöjaktig rättelse, dock händer att sådant bliver förgäves, där hjärtat är dåligt och uppfostran negligerad, med ett ord, då man anträffar en mauvais sujet. En sådan borde efter erhållna varningsgrader kunna rakt dömas från tjänsten i militären för det man efter allmän lag inomcivilståndet kan gälda med [böter] “ Krigslagsförslaget 2: 47—49, 56—61, 63—64, 246. PM daterad 17.9.1828, Krigsartikelkommittén 1822, KrA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=