RB 33

123 behovet av enkelhet i krigslagens redaktionella form och uttryckssätt »för att utan djupare lagkännedom kunna i allt tolkas av varje officer och förstås av manskapet». Samma påpekande fanns som vi sett redan i de öppna direktiven. Promemorians huvudärende gällde emellertid den fråga som den tidigare krigslagskommittén inte förmått eller haft anledning att lösa, dvs. att bestämma straffornier som tillgodosåg disciplinens krav utan att mana fram en allmän opinionsstorm mot beväringsinrättningen. Erfarenheten hade trots militärers spådomar ommotsatsen visat att kroppsstraff utan fara för krigstukten kunde avskaffas för alla soldater utom för notoriskt vanartiga. Promemorian föreslog därför att prygelbestraffning skulle omges med former som förhindrade prygelns användande genom förhastade straffbeslut mot tillfällighetsförbrytare; prygelstraffet måste i fortsättningen förbehållas regementschefens myndighet och endast få tillämpas efter upprepade men resultatlösa korrektioner i lägre grad. Förbrytaren måste för att bli prygelbar först nedflyttas i en soldaternas andra klass, hette det; endast i denna strykklass skulle kroppsbestraffningar vara tillåtna. Gott uppträdande under viss tid i strykklassen skulle emellertid berättiga till återuppflyttning. Det är på denna punkt promemorians främsta rättssäkerhetsidé framträder, öppenhet i klassförflyttningarna var tydligt eftersträvad och varje förändring i ena eller andra riktningen skulle kungöras på regementsorder; den nedflyttade måste bära ett särskilt strykklassmärke på uniformen, vilket vid rehabilitering måste borttas inför uppställt kompani. Hela denna omständiga formalism skulle ha till syftemål att förhindra prygling av överilning eller förhastat beslut från den bestraffningsbemyndigade chefens sida. »Jag säger förhastat», hette det i promemorian, »utan att därigenom vilja beskylla befälet för uraktlåten rättvisa eller olagliga åtgärder, men vanan att använda vissa straff och medvetandet att lagen lämnar rättighet därtill, sätter kanske i bland ej nog bestämda gränser för en livligare känsla för ordning och ett annars lovvärt nit för tjänstens punktliga utövning». Straffklassförebilden är tydligt hämtad från de preussiska krigsartiklarna. Detta blir särskilt antagligt om man betänker att Förstärkta krigshovrätten vid sitt första sammanträde ju fick sig föreläst ett parti ur dessa. Domstolens uppgift var således att i lagform konkretisera denna rättssäkerhetstanke för svenska förhållanden. Bakom de intetsägande direktiven låg således en mycket klar rättspolitisk målsättning. Återstår slutligen att bestämma vem som varit upphovsman till promemorian, kungen eller kronprinsen. Svaret är: den senare. Någon kopia av handlingen finns inte bevarad bland Oscars papper i Bernadotteska familjearkivet, trots att Oscar både som kronprins och kung förefaller ha regelmässigt bevarat promemorior av detta slag. Kungen kunde däremot knap-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=