122 För det andra ger handlingens formella språk vid handen att en högre myndighet instruerar en lägre. En enskild förslagsställare skulle på sin höjd ha kunnat använda »VPM», vördsam promemoria. Frågan blir därför vemsom utomkonungen själv eller kronprins Oscar skulle ha haft skäl och myndighet att ge Förstärkta krigshovrätten direktiv? Det tredje skälet gäller promemorians arkivaliska proveniens. Tibellska kommittén har efterlämnat arkivbestånd i såväl riks- som krigsarkiven. I krigsarkivet finnes handlingar som närmast bör betecknas som arbetspapper efterlämnade av Tibell. I riksarkivet finns däremot kommitténs originalbetänkande med vidhängande reservationer och motiv, generaladjutantsremisserna samt den anonyma promemorian i avskrift, dvs. just de handlingar, varken fler eller färre, som utgjorde utgångspunkt och grundval för Förstärkta krigshovrättens arbete. Kommittéarkivet »Krigslagskommittén 1824—26» i riksarkivet kan därför inte ha tillkommit i sin nuvarande form förrän i januari 1828. Dess proveniensmässiga samband med Förstärkta krigshovrätten är därmed fastställt. För det fjärde visar promemorians centralpunkt —lösningen av prygelexekutionerna i rättssäkra former —en närmast total samstäm.mighet med det förslag till lösning av samma problem som senare skulle komma att förespråkas av Clas Livijn, vilken under arbetet i Förstärkta krigshovrätten direkt åberopade de hemliga direktiven.^ Promemorian tog i huvudsak upp två spörsmål. Dess författare framhöll att han helt instämde i de åsikter som uttryckts av Bergenstråhle angående ® Det har inte gått att fastställa när kronprinsen och Livijn upptagit överläggningar om den militärstraffrättsliga revisionen. Att sådana förekommit långt innan straff- och fängelsefrågan blev aktuell inför 1840 års riksdag får tas för givet. Bland några handlingar som överlämnats av änkedrottning Josefina till lantförsvarsdepartementet efter makens död återfinns en omfattande men anonym och odaterad »UPM» om krigslagstiftning. Dess tillkomsttid måste utifrån en bedömning av sakinnehållet sättas till senast 1830-talets mitt. Den anonyme författaren riktar en skarp kritik mot det krigslagsförslag som utarbetats (Tibellkommitténs) eftersom detta behållit kroppsstraff trots att man över hela den bildade världen blivit allt mer ense om deras avskaffande, samtidigt som dessa straff skulle komma att användas mot beväringssoldater, vilka fullgjorde en medborgarplikt. Tankegången är påfallande Livijnsk. Även synen på krigslagarnas syfte är till både stilistik och sakinnehåll Livijns: »Om man rätt fattat krigslagarnas syfte, utgöra dessa den hävstång strategien använder för att sätta viljan hos den kropp, som kallas armén, i rörelse, men därest det så förhåller sig, så är det ej heller troligt, att även den mest levnadsfriska och kraftfulla krigskonst skall kunna uträtta mycket med ett tungt och nära halvtannat sekel bakom verkställaren stående maskineri? För att verka i tiden måste man ock leva med i tiden. En fordran som även den så kallade militära disciplinen är underkastad, helst i annat fall mer eller mindre uppenbara strider uppkomma emellan tidsandan och lagen, uti vilka den förra ändock segrar på bekostnad av såväl aktningen för lag som vördnaden för dess stiftare», Lantförsvarsdep., F IX: 20, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=