RB 33

120 ralen måste därför bekämpas oavsett omden begicks inomeller utomtjänsten. Även Björnstjerna kom med flera invändningar och ändringsförslag: För det första borde alla rättsregler, somberörde personer utomkrigsstaten, föras samman till en särskild avdelning inom krigslagen, vilken skulle tillhöra båda statsmakternas samfällda lagstiftningsrätt, dvs. ges rang av allmän kriminallag. För det andra borde krigsfiskalsinstruktionen uttryckligen undantaga kontroll av militära övningar från krigsfiskalens ämbetsuppgifter. Med största sannolikhet innebar Björnstjernas önskan endast en formell anpassning av instruktionen till faktisk praxis och ingen anslutning till Bergenstråhles autonomilära.^^ På två punkter närmade sig Björnstjerna emellertid tydligt kommittéminoriteten. För det första uppskattade han tanken på att införa institutet hedersdomstol för att befrämja en god kåranda bland officerare. Men han var inte villig att ta steget fullt ut och legalisera institutet. Hedersdomstolen kunde alltför lätt missbrukas. Däremot borde officerskåren ges rätt att genom förbandschefen få uttrycka sina önskemål inför Kungl. Maj:t om suspendering av felande kamrat. Något konstitutionellt hinder för ett sådant förfarande ansåg Björnstjerna inte föreligga. För det andra gjorde Björnstjerna en glidning i förmansbegreppet. Han tillerkände inte förmans like egentligt förmanskap och befallningsrätt. Däremot borde förmans like »åtnjuta samma heder, aktning och hörsamhet i allt som [hade] avseende på allmän säkerhet och ordning som förman själv och påföljden emot förbrytelser häremot i laglig väg bliva enahanda som för missvördnad och olydnad emot förman». Björnstjerna föreslog att krigslagsförslaget skulle omarbetas av Krigshovrätten och Bergenstråhle som minoritetens främste talesman knytas till denna utredningsverksamhet.®'^ Vad som nu skulle avgöras var således inget mindre än legalitetsprincipens öde inomden svenska militärstraffrätten. Trycket från den preussiska rättsdoktrinens förespråkare var uppenbart kraftigt. Ett stickprov ur denna praxis mellan 1814—1819, dvs. det sista tillfälle då krigsfiskalen kom i kontakt med både freds- och krigstida mål, ger inga belägg för att hans kontrollarbete berört militärtekniska frågor. Advokat- och krigsfiskalers arbetsberättelser 1814—19, JK:s arkiv, RA. Bet. 1826 s. 57 ff. Generaladjutanterna t KM 12.12.1827.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=