RB 33

119 qu'il faut sacrifier un portion de la liberté pour conserver I'autre, har efter min tanke ganska rätt. Den makt som skall hindra eller hämma ett brott, oftast under det att brottet utövas, kan inte undersöka eller döma som lagens lugna tolkare, varken omgärningens större eller mindre brottslighet, eller huru den mer eller mindre kan bliva styrkt genom lagliga bevis. Militärlagen är ofta en Lex in casu, som genom förmågan att genast verkställa, icke sällan lämnar åt samhället det yttersta skydd och ett stöd åt de borgerliga lagarne, utomvilket de ofta skulle bliva en död bokstav».^- 3. Antilegalitetens konsekventa resultat —hedersdomstolen Tibellkommitténs förslag remitterades för yttrande till generaladjutanterna Cronstedt (flottan) och Björnstjerna (armén). Cronstedt anslöt sig i huvudsak till minoritetslinjen och godtog med hänsyn till »de förhållanden vilka så bestämt skilja militären från medborgaren» både rangförmanskapet och hedersdomstolsinrättningen. Någon formaliserad hedersprocedur önskade Cronstedt dock inte. Grundlagen lämnade inget utrymme för ett speciellt hedersdomstolsväsende. Inte heller kunde hederssakerna stöpas i en juridisk form, eftersomde inte rörde lagstridiga brott utan endast sådana karaktärsoch moralfel, vilkas enda straff i civila sammanhang bestod i allmänt ogillande (»opinion»). Det var alltså inte möjligt att i en lag införa något som i sig själv innebar en olaglighet. Ändå måste krigsmakten påyrka ett hedersförfarande. Cronstedt menade att det var nog om man fick bruka en informell, i lagen aldrig kodifierad förlikningsprocedur, för att komma till rätta med dessa moralfel, som inom krigsståndet, »där hedern bör vara den största dygd och dess motsats den grymmaste förbrytelse, där det helas sammanhållning så mycket beror på den opinion den lydande äger om den befallande, med ett ord, där en obefläckad ära och rena seder, äro de mäktigaste och snart sagt de enda medel att göra den passiva lydnaden från en tryckande börda till en frivillig plikternas utövning». Cronstedts tanke var således den, att lydnad och krigstukt baserad på förtroende till förmannens person och inte på hot omstraff endast stod att vinna om förmannens eget levnadssätt var moraliskt klanderfritt. En villkorslös underkastelse under ett tvivelaktigt befäl skulle hota hela den nya idé om subordination som vuxit framett par årtionden tidigare. Då Cronstedt argumenterar för hedersförfarandet gör han det alltså primärt för att skydda de underlydandes intressen. De skulle inte tvingas underkasta sig moraliskt suspekta befäl somutrustats med rangförmanskapets makt. OmoOm Militära Lagens Esprit samt Anmärkningar öfver några Paragrapher uti vår nuvarande Krigslag, Krigsartikelkommittén 1822, KrA. Bet. 1826 s. 57 ff. Generaladjutanterna t KM12.12.1827, Krigslagskommittén 1824— 26, RA.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=