116 lovligt lynne, nämligen det som dels självt bildar och dels bildas av en god esprit och varmed advokatoriska och invecklade rättegångar aldrig stå att förena».^® Den militära andan, militäresprin, uppfattades alltså som en ren militär rättskälla. Kommitténs minoritet utvecklade sitt resonemang på följande sätt. Krigslagens uppgift var att visa krigsmännen på de handlingar, som var oförenliga med militärtjänsten. Krigslagens bud skulle därför formuleras så entydigt och enkelt att alla förstod demutan svårighet. Krigslagen måste således avfattas på vanligt talspråk och undvika varje form av juridicerande uttryckssätt.-^ Daevel gick så långt i dessa redaktionella enkelhetskrav att han helst såg krigslagen formulerad som ett exercisreglemente med paragraferna framställda i kortast möjliga form löpande genom hela lagverket.-^ Även hänsynstagande till krigsdomstolarnas militära ledamöter, som ju var olagfarna, talade för att krigslagens text skulle undvika juridiska fackuttryck. Lagrummens materiella innehåll fick inte heller »ingå uti varandras ämnen, som gör en otydlighet och snart sagt en omöjlighet för den som ej en lång tid studerat denna lag att med säkerhet kunna vid krigsrätter avgiva sitt omdöme». Bergenstråhle hämtade i detta avseende sitt ideal —låt vara missförstått —från den franska militärstraffrätten. Han bifogade t.o.m. utdrag ur den franska Code penal militaire för att exemplifiera sitt yrkande.-^ Kommittéminoriteten fordrade alltså en kasuistisk krigslag av största lättillgänglighet men framhöll samtidigt att denna klara och entydiga krigslagstext alltid måste tolkas i enlighet med den militära andans rättsföreställningar.^"* Krigsdomstolarnas militärledamöter skulle naturligtvis följa den lagfarne auditörens uppfattning i frågor om allmän lag.^^ Däremot ankom krigslagens tolkning enligt minoritetens mening helt på den militära fackinsikten. Bruket av krigsdomstol med sex militära och endast en civil ledamot bleve meningslöst, om de sex fackmännen bands av juristens uppfattning inom sitt eget specialområde; en officer kunde på djupet ha fattat de relationsförhållanden, som borde råda mellan befäl och underlydande efter militäresprins fordringar, men ändå genom krigsrättskipningens beroende av allmänna rättsgrundsatser sättas ur stånd att förstå den lag som stiftats just för honom; han drevs, menade man, därför 2® Bet. 1826 s. 16 f., 42, 45. 21 Bergenstråhle i anförande till krigslagskommitténs prot. 15.3.1824, RA. Denna protokollsdiktamen trycktes inte tillsammans med betänkandet 1828 men avlämnades 1826 t KM tillsammans med övriga kommittéhandlingar. 22 Bet. 1826 s. 14. 2* Bergenstråhles protokollsanförande 15.3.1824. Bet. 1826 s. 17. 21 Jmf. nedan. 25 Bergenstråhles protokollsanförande 15.3.1824, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=