RB 33

115 mittéminoriteten att avskära den underlydande från varje möjlighet att själv pröva befallningens legalitetd® Bergenstråhle uppfattade inte lydnadsskyldigheten i första hand som en konsekvens av den befallningsberättigades ställningsfullmakt att handla i konungens stad på konungens uppdrag. Han bröt således med den traditionella lydnadsprincipen. Det förmansbegrepp som fanns kodifierat i krigsartiklarna ansågs obsolet bland krigsmaktens flesta företrädare, menade han. »Själva benämningen förman har en magisk kraft så väl hos befäl som hos soldat, oeh sådant bör förhållandet vara inomen armé och vill jag för min del åtminstone ej bereda mig den rättvisa förebråelsen varken av armén eller av mig själv, som jag skulle förtjäna, om jag föreslog något, varigenomarméns opinion och goda esprit i denna viktiga del kunde missledas.» Var och en borde i stället redan från början av sin militära bana vänjas vid att betrakta innehavare av högre grad som förman. Någon principiell skillnad mellan de insubordinationer som begicks mot eget befäl eller andra krigsmän med högre rang än den brottslige kunde Bergenstråhle svårligen finna. Det militära rättsmedvetandet, sådant det tog gestalt i militärståndets värderingar, uppfattade all insubordination mot högre krigsmän som krigstuktsupplösande.^*’ Vad Bergenstråhle här gav uttryck åt var inget annat än en anslutning till den militärrättsliga princip som kodifierats genom 1808 års preussiska straffordning för officerare. Militäranda och legalitetsprincip Från rättssäkerhetssynpunkt fick kommittéminoritetens ståndpunkt en allvarlig konsekvens. Det förmanskap som utan närmare rättslig grund endast knöts till den befallandes person omöjliggjorde givetvis för underlydande att ifrågasätta förmannens befallningar och handlingssätt. Bergenstråhle fann sig nämligen ha all anledning att kringskära den underlydandes möjligheter till klagan och besvär. För det första såg Bergenstråhle själva besvärsinstitutet som ett hot mot det straffeffekttänkande, som låg bakom den extrajudiciella omedelbarhetsprincipen, och därmed möjligheten att genom snabb straffexekution kunna hålla straffsatserna låga. För det andra bortnötte framgångsrika besvärsförfaranden det oinskränkta förtroende soldaterna måste äga till sitt närmaste befäl, som. ju vanligen gjorde tjänst i regementenas krigsdomstolar. Benägenheten att gripa till besvärsmöjligheten var, helt i enlighet med tidsandan, i tilltagande, menade Bergenstråhle. Besvärsinstitutet måste ändå motarbetas inom militärståndet, ty inom detta stånd kunde inte tillåtas »mera än ett 2.2. *8 Bet. 1826 s. 2, 9, 21 f., 24 f. 1» Ibid.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=