114 person, som stod under hans befäl. Vi kallar i fortsättningen detta med en egen termför legalt förmanskap. Bakom det legala förmanskapet låg ett övervägande så utformat att det mycket väl skulle ha kunnat formuleras inom Lagkommittén.^" För samhällsordningens bestånd hade lagen givit den militära förmannen rätten att befalla och den underlydande skyldighet att lyda. Brott mot befallning somgivits i syfte att skydda samhällsordningen, kvalificerade krigslydnadsbrottet. Om förmanskapets och lydnadspliktens villkor inte noga fastslogs, rubbades denna strikta kvalifikation, förmannens och den lydandes rättigheter och skyldigheter blev oklara och subordinationen godtycklig. Detta ledde till osäkerhet om rättens innehåll och den enskildes rättigheter och skyldigheter. Tankegången gavs av kommittémajoriteten omedelbara straffrättsliga konsekvenser. Innehavare av legalt förmanskap fordrade nämligen ett kraftigt skydd mot personliga övergrepp under tjänstens utövning. Arkebusering borde drabba varje underlydande, som överföll eller t.o.m. hotade sin förman. Samma brott mot förmans like borde däremot bedömas helt annorlunda och sonas med de straff som skyddade tjänstgörande änibetsmän i allmänhet.^® Kommittémajoriteten grep således till rena avskräckningsstraff för att skydda den befallningsberättigade förmannens personliga säkerhet. Skillnaden i straff mellan brott mot förman och förmans like var principiell. Ett brott mot förman innebar realiter ett angrepp mot högsta statsmakten, vilket däremot aldrig var fallet vid förgriplighet mot förmans like. En klar definition av förmanskapets innebörd var därför av stor rättssäkerhetsmässig betydelse för att förhindra att brott, som endast bestod i underlåten aktning mot ämbetsman, gavs kvalifikation av krigslydnadsbrott.^' Kommittéminoriteten föreslog däremot att varje krigsman borde gälla som förman, så snart han innehade högre grad eller rang än annan eller företräde i anciennitet, då flera ägde lika rang. Vi kallar detta med en egen benämning för rangförmatiskap. Rangförmanskapet gav den befallande rätt att bli åtlydd, då han i tjänsten beordrade rättelse av fel mot order, instruktioner och reglementen eller utom tjänsten ingrep mot fel mot allmän ordning. Ordergivning i strikt mening tillkom däremot endast omedelbart överordnat befäl. Av rättigheten att bli åtlydd följde inte ovillkorligt rätten att befalla, ty för varje given befallning måste förmannen själv bära ansvar. Därmed avsåg komJmf. ovan V: 2. Bet. 1826 s. 2, 5, 10 ff. ” Bet. 1826 s. 10 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=