106 Mellan Livijn och kronprinsen fanns sedan länge en väl etablerad diskussionskontakt i straff- och fångvårdsfrågor. Båda var lika övertygade om kroppsstraffens fördärvlighet och betydelsen av att snabbt få till stånd ett fångvårdssystem byggt på målinriktad återanpassning. Det är inte känt om Livijn fått ta del av Rosenblads invändning mot kronprinsens i statsrådet framfördasynpunkter på kroppsstraff och fängelseinrättningar. Men redan vid riksdagens början var fångvårdschefen beredd till motåtgärder som direkt riktades mot justitiestatsministerns avvisande hållning. Mindre än en vecka efter riksdagssamlingen avgav Styrelsen för fängelserna och arbetsinrättningarna i riket sin årsrapport. Formellt var den undertecknad av Livijns ställföreträdare, generalauditören Netzel, men rapporten uttryckte givetvis till fullo Livijns egen mening. Styrelsen fronderade helt mot kroppsstraffen och försökte få läsaren att förstå delinkventens psykiska reaktion inför kroppsstraffets nesa; kroppsstraffet var förfelat, hette det, ty grymhet avskräckte ingalunda från brott; det låg tvärtomi straffmisshandelns natur att både förnedra och förhärda delinkventen; allmänhetens avsky riktades mera på straffet än på brottet. Styrelsen yrkade eftertryckligt på inrättning av cellfängelser. Dessa var visserligen dyra i uppförande, hette det, men den i dessa bedrivna fångvården var enda vägen till förbättring och återanpassning av fångarna; i längden skulle minskad brottslighet även leda till minskade samhällsutgifter. Styrelsen drog samma näringsfrihetskonsekvenser av återanpassningsdoktrinen som kronprinsen tidigare gjort i statsrådet. Det förbättrade straffsystemet var otillräckligt ur preventionssynpunkt om det inte följdes av reformer av den ekonomiska lagstiftningen. Härigenomskulle man nämligen ge möjlighet för de flesta att skaffa sig arbete som gav tillräcklig utkomst; den ökande välmågan skulle förebygga fattigdom och brottslighet. Slutligen underströk styrelsen vikten av att bekämpa brottsligheten genom en kraftig höjning av den allmänna folkbildningens nivå.'*® Kriminalrättsreformen var därmed helt sammankopplad med och beroende på grundläggande ekonomiska och sociala samhällsförändringar. Däri ligger i varje fall en viktig förklaring till de konservativas motstånd mot en reform med så klart humanitär inriktning. Under våren 1840 följde Livijns nästa steg. Under svagt dold anonymitet offentliggjorde kronprinsen ett arbete i straffrågan — »Om Straff och Han befordrades till krigsjustitiarie 1818 och krigshovrättsråd vid detta ämbetes inrättande 1827. Som generaldirektör och chef för Styrelsen för fängelserna och arbetsinrättningarna i riket framlade han en serie reformförslag vilka syftade till att ersätta de fördärvande gemensamhetsfängelserna och de infamerande kroppsstraffen med ett på social återanpassning inriktat fängelseväsen byggt på ensamcellsystem och tidsbestämda fängelsestraff. Styrelsens över fängelserna och arbetsinrättningarna i riket prot. och registratur 18.1, 2.3.1840, RA. Wieselgren s. 388.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=