105 tem av philadelphiamodell, som både skyddade samhället mot brottslig våldsverkan och straffade förbrytaren allvarsamt men under beredning av hans förbättring. Oscar anmärkte mot kroppsstraffen att de verkade ojämlikt därför att lagen medgav den tillräckligt förmögne att friköpa sig från kroppsstraff genom böter. Han uttalade ett klart ogillande av dödsstraffet och underströk vikten av att snabbt få korrektionsfängelser inrättade. En skarp gräns skulle enligt hans mening behöva dras mellan dem, som ansågs moraliskt ohjälpliga, dvs. gravt kriminella, och dem som ännu kunde räddas undan andelig död; de förra skulle behandlas mänskligt men allvarligt och genomträget arbete tvingas återgälda samhället de utgifter de förorsakat, »men må de senare skiljas från de förhärdades fördärvliga efterdöme och läror, må de upplysas, undervisas och i ensamhet och tystnad överlämnas åt sitt eget samvetes varnande röst».^® Återigen möter alltså tanken på fängelsevistelsen som en tid för främst utbildning till ett nytt liv i frihet med tillrättalagda moraliska ideal. Korrektionsproceduren vore emellertid otillräcklig och ofullbordad om man inte beredde arbete och tillfälle för de till friheten återvändande att på ett ärligt sätt försörja sig. Detta innebar givetvis inget annat än att kronprinsen gjorde fångvårdssystemets framgång direkt beroende på genomförandet av en liberal näringsfrihetslagstiftning. De konservativas svar kom omgående, formulerat av justitiestatsministern. Rosenblad varnade för de anläggnings- och driftskostnader fångvårdsreformen skulle medföra för samhället. Han hävdade därtill att fångarna skulle lämna fängelserna sämre än då de kom dit. I valet mellan säkerhet till personlig egendom och brottslingars återanpassning prioriterade Rosenblad inte brottslingarna. Inte heller kunde han tillstyrka avskaffandet av kroppsstraff.^^ Rosenblads ståndpunkt innebar således att han inte insåg kriminalitetens socialt betingade orsaker eller i varje fall, om han varit medveten därom, inte var villig att dra de ekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av en sådan vetskap. Under alla förhållanden var straffrättsfrågan både juridiskt och ekonomiskt politiserad då ständerna samlades i januari 1840. I en hel rad motioner påyrkades omfattande förändringar av lagverk och fångvårdsväsen.^® Fängelsereformen skulle emellertid räddas vid riksdagen genom en serie aktioner, bakomvilka alla stod generaldirektören och chefen för Styrelsen över fängelserna och arbetsinrättningarna i riket, Clas Livijn.®® PM med synpunkter på 1840 års riksdag. »Uppläst i statsrådet den 24 Oktober 1839». Oscar I:s och drottning Josefinas samling, vol. 38, BFA. M. Rosenblad t kronprins Oscar 25.10.1839, BFA. Motionerna sammanfattade i SU, LU och ABEU 1840/41:88. Clas Livijn (1781—1844) torde främst vara känd som nyromantisk litteratör av radikal läggning. Som jurist hade han i egenskap av auditor deltagit i 1813 års fälttåg.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=