103 och liberala tankar vann allmän spridning. Redan valen till riksdagen under hösten 1839 visade att en konfrontation måste komma till stånd mellan regeringskonservatismen och en folkopinion som närts av ständigt undertryckta reformkrav. Kronprins Oscar var vunnen för en rad av dessa önskemål. 1840/41 års riksdag blev därför inte endast karljohanstidens längsta riksdag utan även stormigaste. Redan vid dess början tvingades den främste representanten för regeringskonservatismen, justitiestatsministern Mathias Rosenblad, att demissionera som följd av utskottsvalens utgång.-^ Bland reformönskemålen var ändringar av bestraffningssystemet bland de mest högprioriterade. Trots den politiska reformvilja, som manifesterades vid riksdagens början inte minst till följd av de konservativas nederlag, var utsikterna för en genomgripande straffrättsreform ändå inte helt ljusa under våren 1840. Orsaken var följande: Lagkommittén hade, som tidigare framhållits, utmönstrat kroppsstraffen ur sitt kriminallagsförslag. Lagkommittén mötte emellertid på denna punkt ett bestämt motstånd. Lagkommittén besvarade kritiken genom ett nytt omfattande betänkande 1834, i vilket kommittén sökte påvisa att kroppsstraffen var förnuftsvidriga genom att utsätta delinkventerna för en behandling så djurisk att varje förbättring bleve omöjlig. Kommittén påstod vidare att kroppsstraff var orättvisa, eftersom strafflidandet gynnade den fysiskt starke och den för heder och ära helt likgiltige. Slutligen framhöll kommittén att ett kroppsstraff ingalunda verkade allmänpreventivt, eftersom det knappast förmådde påverka och skrämma den råa och obildade hop som frivilligt brukade söka sig till de avskyvärda exekutionstillställningarna.^® Enligt kommitténs mening var det därför nödvändigt att utbyta kroppsstraffen mot förnuftiga och rättvisa straff. Som enda alternativ framhöll kommittén frihetsstraff i förening med tvång till arbete. Straffet skulle verkställas i en särskild anstalt och syfta till att upptukta brottslingen till lydnad för lag, aktning för andras rättigheter, arbetsamhet och ordning i levnadssättet. Det väsentliga i tankegången låg således i själva uppfostringsmomentet ,lnte frihetsberövandet. Fången skulle lära sig inte endast respekt för andras rättigheter utan även ett ordnat levnadssätt, varigenom han blev i stånd att försörja sig själv. Frihetsberövandet i sig tjänade på sin höjd som medel till att behålla fången under uppfostrarens herravälde.®^ Hur fängelseinrättningen mera konkret borde inrättas besvarade däremot inte kommittén så när som på en detalj: varje fånge skulle efter slutat ^ Andersson s. 155 ff. Borell passim. Carlsson 1964 s. 373 ni. anf. litt. Fahlbeck 1934 s. 341. Hornwall passim. Utlåtande i anledning af Anmärkningar wid Förslaget till Allmän Criminallag, af Lageommitéen 1834 s. 43 ff. Utlåtande i anledning af Anmärkningar , kommentar t kap. 2 sid. 43 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=