102 Valet av korrektiva medel byggde Lagkommittén uppenbarligen på intentionen att påverka, rubba och bryta fångens vanart utan att behöva röra hans kropp med fysisk plåga. Bestraffningen fick därigenom tydlig karaktär av psykiskt tvång och hot mot den strafflidandes vanartiga vilja. Genom mörkrumsexekution kunde tvånget ökas och slutligen maximeras genom kostinskränkningen. Den kraftigaste strafformen fanns det förmodligen ytterst få fångar, som hade tillräcklig viljestyrka att motstå vid upprepade tillfällen. I sin praktiska utformning överensstämde dessa tankar om tvång mot den brottsliga viljan förhållandevis väl med den straffteori som den tyske kriminalisten Feuerbach omkring 1800 utvecklat i sitt arbete Revision der Grundsätze und Grundbegriffe des positiven peinlichen Rechts,-^ vilket direkt användes av Lagkommittén.^*^ Rent allmänt var mer eller mindre våldsamma uppfostringsmedel allmänt accepterade vid denna tid, t.ex. i form av husaga mot barn och tjänstehjon. Redan under kommitténs första verksamhetstid föreslog kommitteledamoten O. Zenius mörkt fängelse så som detta sanktionerats i militärstraffrätten som ett realistiskt alternativ till spö- och risstraff.-' Inte heller Johan Gabriel Richert, kommitténs mest kände och inflytelserike ledamot, tycks ha sett saken annorlunda. Redan i sitt berömda »Försök: Om Strafflagarna» från 1813 deklarerade han som sin mening att inspärrande i ensamcell ägde en klart förbättrande inverkan på fången, särskilt omstraffet kvalificerades: »Qvallficationerna av fängelset kunde bestå av inneslutande i ensligt, mörkt eller trångt rum. Med den sista och svåraste graden menar jag, att den brottslige skulle instängas inom ett skrank, som nästan intill kroppen omgåve honom och varest han hölles i en sittande eller ridande ställning, för att ej av trötthet nedfalla. Jag kan ej förutse, huru lång högsta tiden för detta fängelse varje gång kunde vara; men ofelbart skulle det bliva ett ganska fruktat straff och icke heller sakna sin verkan till ändamålet av den brottsliges förbättring. Ju mer en människa, som låtit sinnligheten hänföra sig till avsteg från sin bestämmelse, sättes i en yttre inskränkning; ju mer vändes reflexionen på hennes inre och högre liv; och ju mer återbringas hon till den sansning hon förlorat.»^® 2.3. Dennya kriminalpolitiken Under 1830-talets senare del utsattes Carl XIV Johans regim, »allenastyret», för en ökande kritik. Efter 1830 fick oppositionen ett genombrott Särskilt Feuerbach 1799 kap. IV. -® Kommitteledamoten O. Zenius t J. G. Richert 21.10.1813, E 5158, RA. Kommitténs sekreterare C. Georgli t J. G. Richert 29.7.1813, E 5158, RA. J. G. Richert: »Försök: Om Strafflagarna», Jareborg s. 142. 23
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=