99 Då Kungl. Maj:t i februari 1811 tillkallade Lagkommittén avfattades direktiven i enlighet med den förberedande kommitténs rekommendationer: Militärstraffrätten ställdes som en konungen tillkommande lagstiftning utanför Lagkommitténs uppdrag. Tydligen avsåg Kungl. Maj:t att efter hand låta reformera även de delar av rikets lagstiftning som fallit utanför Lagkommitténs arbete, när kommittén väl hunnit anvisa mer allmänna riktlinjer för den allmänna rättens utveckling.^® Lagkommittén och 1832 års kriminallagsförslag Hos Lagkommittén möter en förhållandevis klar strävan efter förbättrad allmän rättssäkerhet främst märkbar däri att kommittén förordade ett uttryckligt accepterande av legalitetsprincipen. Systematiskt uppdelades kommitténs strafflagsförslag i en allmän och en särskild del. I den senare beskrevs brotten och stadgades straffen. I den förra infördes däremot de allmänna regler, som var av betydelse för att ge lagtillämparen möjlighet till flexibilitet in casu utan avkall på legalitetsprincipens krav: bestämmelser om försök, vållande och våda, delaktighet i brott, villkor för straffmildring och straffskärpning samt straffrihetsgrunder. Kommittén gjorde en klar skillnad mellan egentliga kriminalbrott och ordnings- eller polisförseelser}~ Som kriminalförseelser räknades endast egentliga och direkta rättskränkningar; som ordningsförseelser handlingar, vilka inte direkt kränkte men indirekt skadade eller hotade att skada allmän eller enskild rätt. För Lagkommittén fanns det en konstitutiv skillnad mellan de två gärningstyperna och detta föranledde kommittén till att endast uppta kriminella handlingar och straff i lagförslaget men utesluta ordningsförseelser och ordningsstraff. Ur humaniseringssynpunkt gjorde kommittén därigenom en klar vinst, eftersom många gärningstyper helt enkelt kunde avkriminaliseras. Det kan emellertid ifrågasättas om detta principiella lagstiftningsprogramgenomfördes konsekvent ens i kommitténs eget strafflagsförslag.^® Redan i kommitténs direktiv hade framhållits att kommitténs förslag 2.2. KM t Lagkommittén 14.2.1811, RA. Code penal gjorde skillnad mellan crimes (missgärningar), délits (brott) och contraventions (ordningsbrott). Denna systematik ogillades av J. G. Richert i sitt till lagkonimitten 1813 ingivna »Försök; Om Strafflagarna»; Richert föredrog i stället den tydligare indelningen mellan egentliga kriminalbrott och ordnings- eller polisförseelser. Jarcborg s. 131 f. Nelson 1950 s. 25 f. Strax före sekelskiftet 1800 gjordes inom doktrinen de första ansatserna till att ur ämbetsbrottens kategori utsöndra disciplinärt, dvs. extrajudiclellt bestraffnlngsbara handlingar. Jmf. ovan II not 39. Förslag till Allmän Criminallag 1832 s. 1 ff. Ang. kommitténs historia, se Nelson 1950 s. 25—51.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=