98 politilagar, borde ligga utom lagstiftningsuppdraget, möjligen med undantag för kyrko- och krigslagard-^ Vid gränsdragningen mellan ekonomisk lag och allmän lag mötte en betydande svårighet. Grundlagarna gav inget entydigt besked och utskottet såg därför gärna att saken bringades till klarhet under lagarbetets gång.^'^ 87 § Regeringsformen gjorde rätten att stifta, ändra eller upphäva allmän civil- och kriminallag till en Kungl. Maj:ts och ständernas gemensamma angelägenhet, medan 89 § förbehöll administrativ lagstiftning, som rörde rikets allmänna hushållning dvs. den riksomfattande politirätten, åt Kungl. Maj:t. 33 § Riksdagsordningen angav vidare att till Lagutskottet skulle hänvisas ärenden som gällde stiftande m.m. av allmän civil- och kriminallag »samt de delar av krigslagar och författningar rörande krigsväsendet, som äga tillämpning till medborgare utom krigsstaten». Redan under grundlagsriksdagarna hade tveksamhet rått om hur dessa stadganden rätteligen borde uppfattas. Inomadeln hade den anmärkningen framförts att militärpersoner inte skulle särbehandlas utan tillerkännas samma rätt som övriga medborgare att få allmänna lagfrågor av betydelse för dem granskade av ständerna. Konstitutionsutskottet hade emellertid replikerat att konungen som krigsväsendets högste befälhavare var berättigad att ensam lagstifta i allt som rörde disciplin, exercis och kommandofrågor. Utskottets minoritet delade dock ej denna inställning.^^ Så länge krigsmakten endast utgjordes av värvad och indelt trupp var oklarheten förhållandevis oviktig från allmän synpunkt. Genom konskriptionens införande fick krigsartiklarna emellertid rättskraft mot beväringen och därmed även karaktär av allmän kriminallag. 33 § Riksdagsordningen kunde föranleda ståndpunkten att ständerna ägde del även i den militära lagstiftningsmakt som var av betydelse för de inkallade beväringarna. Den härskande meningen var dock att den militära lagstiftningsmakten även efter tillkomsten av 1812 års beväringsinrättning tillkom Kungl. Maj:t med prerogativ rätt. 1812 års bestraffningscirkulär kunde därigenom utges utan att någon dechargeanmärkning riktades mot förfarandet. Inte heller Förberedande lagkommittén intog en annan ståndpunkt vid tolkningen av rättsläget: Även om krigslagarna behövde omarbetas, borde denna sak inte ingå i det allmänna reformprogrammet.^® läa Nelson 1950 s. 5 ff. Lagutskottets betänkande angående Lagarnas urskiljande, förenkling och förbättring 1.4.1810, intaget i RAP:s prot. 6.4.1810 (aprilbandet s. 216 ff.). Angående den straffrättsliga utvecklingen på denna punkt, se Herlitz 1928—30 s. 72—140 och 450—511. Riksens Höglofl. Ständers Constitutions=Utskotts Memorialet s. 15, 263. RAP 2:2 s. 1319 f.; 3: 2 s. 4003 ff., 4033, 4458. Thulin s. 81 ff. Lagkommitténs 1810 prot. 15.12.1810 samt kommittén t KM 12.2.1811, Lagkommitténs 1810 arkiv, RA. Jmf. härtill även Nelson 1950 s. 8 f. 13a
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=