ICO skulle ge samhället ett bestraffningssystem, som inom ramen för samhällets resurser, allmänna opinionens rättvisekrav och skyddandet av allmän säkerhet i samhället verkade med målet att återanpassa brottslingen till ett normalt socialt liv. I sitt 1832 avgivna förslag till allmän kriminallag konstaterade kommitterade att den straffterrorismsom fått prägla den hittillsvarande brottmålslagstiftningen visat sig påtagligt verkningslös; ytterligt stränga straff verkade förhärdande i stället för avskräckande; vid alltför stor disproportion mellan brott och straff tog allmänheten brottslingens parti mot lagtillämparen och lagen; om allmänhetens rättskänsla och humanitet uppfattade de i lagen föreskrivna straffen som alltför stränga i förhållande till brottens svårighet förutsatte kommittén att brotten skulle förbli ostraffade; för att undvika att tillfoga brottslingen ett orättvist straff skulle vittnen hålla inne med fällande vittnesmål och domaren hellre fria än fälla trots övertygande bevis för motsatsen. Lagkommittén drog därför på samma sätt som beccarianerna gjort långt tidigare slutsatsen att vissheten om att brott alltid straffas och straff följer snabbt på brottet verkade mer avhållande och brottsförebyggande än ytterlig stränghet i straff.^” Utifrån denna övertygelse formulerade Lagkommittén sin grundprincip att vid val av straffarter en avvägning måste ske mellan nationens kulturella nivå och straffets egentliga mål att både avskräcka och förbättra. För de kommitterade stod det klart att svenska folket nu verkligen nått en kulturell nivå som gjorde en hel rad straffarter obsoleta. Samtidigt var dessa straffarter oförenliga med målsättningen att förbättra den brottslige. Dit hörde spö- och risstraff, landsförvisning, ärelöshetsstraff, utställning vid påle och i stock, kyrkoplikt och dödsstraff, låt vara att kommittén tvingades medge att tiden för dödsstraffets avskaffande ännu ej var inne. Det graverande med dessa straffarter var att de antingen avlivade fången och därmed gjorde förbättringstanken meningslös, eller verkade endast genom fysisk smärta utan att inverka på brottslingens vilja och de i människans moraliska natur grundade anlagen till förbättring, eller betog den straffade alla vägar till utkomst och återvinnande av social status och aktning.^® Det fanns således i denna tankegång inte endast en klar insikt om sambandet mellan brottslighet och social utstötthet och missanpassning utan även en anslutning till den kantianska läran om människans inherenta moralvärld. Särskilt det senare är teoretiskt intressant, därför att Lagkommittén, oavsett om det gällde avskräckning eller förbättring, inriktade straffets verkan mot den brottsliges vilja och intellekt —bärarna av moralkapaciteten inom människan —men inte mot hans kropp. Straffet skulle Förslag till Allmän Criminallag 1832 s. 8. -® Förslag till Allmän Criminallag 1832 s. 8 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=