94 ståndsrätt. Mot ingendera kunde en officer bryta utan att gälla som insubordinatör och ståndsillojal. Till de fundamentalaste men för ett modernt betraktelsesätt mest frånstötande sidorna i denna ståndsrätt hörde rätten för officerare att ur ståndsgemenskapen utesluta kamrat som i något avseende brutit mot ståndets normer. Redan i slutet av 1600-talet torde preussiska officerare ha ansett duellvägran som uteslutningsdelikt, helt enkelt därför att duellen tydligast manifesterade den enskildes beredskap att varken på egna eller ståndets vägnar tåla oförrätt. Hundra år senare måste lagstiftaren inrikta sina ansträngningar på att ge uteslutningsinstitutet en formsom dels effektiviserade skyddet av ståndsrättens integritet, dels förhindrade parter att duellera omhandlingar som antingen inte var duellfähiga eller kunde uppklaras utan tvekamp." 1808 års militärstraffreform tillförde frågeställningen ytterligare en faktor av avgörande betydelse för den fortsatta rättsutvecklingens del. Förman skulle nu inverka på den underlydandes handlingar och beteende mera genom exemplets makt än genom straff; detta var ett av skälen till att lagstiftaren ville upprätthålla disciplin och vinna rättelse genom individuellt och för stunden avpassade korrektioner. Den uppfostrarroll officerarna därmed pålades även gentemot soldater från högre socialgrupper förutsatte emellertid att de själva uppfyllde vissa minimala krav på etiskmoralisk standard och bildning. De straffrättsliga konsekvenserna härav framtvingade den speciella straffordning för officerare som tillkom 1808.® Lagstiftaren utgick från att de flesta felande officerare lät sig rätta genom en förmans tillrättavisning, men visade sig denna korrektion otillräcklig fick tillrättavisningen i stället utdelas inför förbandets församlade officerskår. Slog även denna rättelse fel eller gällde det en mera betydande förseelse, fick tillrättavisningen kungöras på dagorder och antecknas i orderjournalen. Formen för tillrättavisning måste i varje enskilt fall avpassas efter förseelsens betydelse och graden av uppsåt hos den felande. Nästa korrektionssteg innebar arrest, vilken kunde ges i två former, dels en strängare i låst rum, dels en mildare i olåst rum (Stubenarrest). Den förra fick tillämpas först vid notoriska återfall eller för förseelser som gränsade till rena brott. Den mildare arresten innebar att den strafflidande beordrades stanna på sitt rum en viss tid. Genom att avlägsna sig från arrestrummet bröt han mot order, tro och heder och visade sig därigenom ovärdig officerskallet och kunde avsättas. Varje sådant arreststraff måste noteras i förbandets orderjournal och den bestraffades merithandlingar. ^ Demeter s. 118, 145 ff. Ritter passim. ® Verordnung wegen der Bestrafung der Offiziere vom 3. August 1808, Frauenholz 1941 s. 116 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=