93 <luellerna. Tvärtom nådde duellerandet en höjdpunkt under 1600-talet trots att tvekamp förbjudits vid hot omde svåraste straff för både duellanter och deras sekundanter; redan utmaning till duell betraktades som ett allvarligt brott.^ Till de stater som redan vid mitten av 1600-talet antog en omfattande antiduellagstiftning hörde Preussen. Den preussiska rättsutvecklingen tog dock en riktning som innebar en faktisk uppluckring av duellförbudet. Fr.o.m. sekelskiftet 1700 utövades duelleringen i verkligheten som ett officersståndets prerogativ. Mot denna utveckling kämpade civila lagstiftare i det långa loppet förgäves. Preussisches allgemeines Landrecht förbjöd visserligen uttryckligen all rättskipning som ej skedde genom statens domstolar på grundval av allmän rätt, men denna rättsgrundsats var för officersståndets vidkommande obsolet redan vid sin tillkomst. Vid denna tid förelåg definitivt en uppenbar och accepterad klyfta mellan militär rättsuppfattning och civil, mellan civilisters straff- och processrättsliga ställning och officerares.^ Frågan är givetvis hur denna utveckling blivit möjlig? Politiskt sett var feodalstaten skiktad horisontellt, 1600-talets enväldiga stat vertikalt; den förra byggde på maktdecentralisering, den senare på maktkoncentration till furstens person. 1700-talets upplysta despoti fullföljde 1600-talstraditionen, låt vara att absolutismen kläddes i mer sekulariserade och rationella former än teokratiska. Fursten var dock som tidigare herre över både inrikes lagstiftning och utrikespolitik.® I Preussen medförde den absolutistiska målsättningen och den ständiga faran för utrikes angrepp en speciell intressekoncentration på statens militärmakt i allmänhet och dess officerare i synnerhet. Flär levde undersåtarna uppenbart i den kungliga arméns skydd. På armén låg främst att skydda landet mot utrikes angrepp men även att ge lagarna ett yttersta exekutoriskt skydd och stöd. Officeren var således inte bara tjänare och verkställare av den kungliga viljan utan även beskyddare av den civile undersåten. Föreningspunkten mellan civilt och militärt fanns emellertid i furstens person. Fiärav följde som konsekvens att militärståndet medvetet och allt starkare socialt avskärmades från samhällets civila sektorer samt av lagstiftaren tillerkändes rättigheter och pålades skyldigheter, vilka inte gällde för undersåtarna i övrigt. Detta utgjorde den omedelbara förutsättningen för uppkomsten av ett särskilt ståndsbundet värderingsmönster, på vilket 1 sin tur speciella rättsanspråk kunde grundas. Dessa grundläggande normer utkristalliserades efter hand i två särskilda militära rättsgrundsatser, vilka innebar att officer måste iakttaga absolut subordination för fursten och hävda och bekänna sig till en autonom ^ Jmf. lagtexterna i de olika utgåvorna av Corpus Juris Militarls. ® Demeter s. 119. ® Sabine passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=