RB 33

88 och Calonius antog att snabb och villkorslös exekution gav effektiv prevention utan att lagstiftarna behövde föreskriva särskilt hårda påföljder. Samtiden torde knappast ha uppfattat detta som ett principbyte. Den faktiska skillnaden mellan leutererade dödsstraff och de straffsatser, som kunde följa efter extrajudiciellt avgörande, visade sig i praktiken vara förhållandevis obetydlig. Det påtagligt nya låg närmast i att straff i praktiken visade sig följa omedelbart på brott, och denna vetskap omstraffets ofrånkomliga fullbordan ansågs ge brottslingen ett kraftigt moraliskt stöd för att inte företa den brottsliga handlingen. Leuterationsförfarandet hade däremot givit den dömde brottslingen en annan garanti för rättvis dom helt enkelt beroende på att militärstraffrättens legalt föreskrivna dödsstraff framtvingade att hans fall blev prövat i landets mest kvalificerade jurisdiktiva organ. Den extrajudiciella bestraffningsrätten låg däremot i händerna på olagfarna förbandschefer och bar dessutom av humanitära skäl sekretessens prägel. Ju fler brottskategorier som överlämnades till behandling och bestraffning i extrajudiciell ordning, desto färre möjligheter gavs lagfarenhetens företrädare att göra sitt Inflytande gällande. Slutsatsen blir därför: Vad som eventuellt vanns i humanitet förlorades alldeles uppenbart i rättssäkerhet.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=