87 Revolutions- och napoleonkrigen innebar dödsstöten för den klassiska preussiska krigföringen. Krigen antog nu karaktär av nationella kraftsamlingar samtidigt som slagen blev utpräglade folkslakter. I och med värnpliktsinstitutets införande i de kontinentala krigsmakterna rubbades den sociala och fr.a. socialpsykologiska grundvalen för hela krigsapparatens funktion. För statsledningarna blev det nödvändigt att till varje pris tillvarata den nationella kampviljan. Rättsligt medförde detta att ett brott måste göras med de grundläggande värderingar på vilka den militära straffrätten och rättskipningen tidigare vilat. Efter att ha byggt på ensidig avskräckning inlemmades den militära straffrätten i ett system, där militärpsykologiska effektivitetsargument intog en fundamental plats. Krigsrättskipningens syfte var nu i första hand att korrigera brott mot krigslagarna utan att skada soldaternas anseende eller försvaga deras vilja till kamp för fäderneslandets försvar. Härigenom framtvingades ett särskilt militärt straffväsen, vilket brukade straffarter utan infamös verkan, till vilka inga motsvarigheter fanns inom den allmänna strafflagstiftningens fält. I Sverige prövades värnpliktsinstitutet vid ett par tillfällen innan det slutligen allmänt lagfästes genom 1812 års beväringslag. Vid samtliga tillfällen visade sig den gällande militärstraffrätten vara hindrande för beväringsinstitutionens folkliga accepterande. Följden blev att 1812 års beväringslag inte godkändes utan vissa modifieringar av den gällande militärstraffrätten, varigenom de mest förhatliga kroppsstraffen försvann och ersattes med arreststraff av olika längd och hårdhet samt prygel. Reformerna var både socialt betingade och socialt nivellerande. Hade lagstiftaren inte avskaffat de infamerande kroppsstraffen hade medverkan i beväringen från de högre samhällsklassernas sida varit utesluten. Alla reformer till trots lämnades det extrajudiciella bestraffningsinstitutet i grund och botten orubbat. Krigsmakten fick härigenom både ett institut för rättskipning och ett särskilt straff- och ordningsinstitut. Visserligen försvann möjligheterna att bedriva utbildning efter preussisk modell genom 1812 års reformverk, men de grundläggande idéerna bakom det extrajudiciella institutet förblev orubbade; detta framgår inte minst av att omedelbarhetsprincipen även i fortsättningen iakttogs mycket strikt. Skälet till att allmänheten trots allt kunde godta den inskränkning i rättssäkerhet som betingades just av omedelbarhetsprincipen berodde på att det extrajudiciella straffinstitutet utgjorde det bästa och rationellaste alternativet till de dödsstraff som genomleuterationsverksamheten visat sig illusoriska och därmed mycket ringa avskräckande. De extrajudiciella principerna stod därtill i bästa överensstämmelse med tidens mest uppskattade straffrättsliga reformidéer sådana de utformats av italienaren Beccaria och på svensk mark artikulerats av en av samtidens ledande jurister, Calonius. Både beccarianerna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=