86 delse och farlighet. En konsekvent tillämpning av laga straff skulle helt enkelt ha medfört alltför stort manfall för att vara förenlig med befälhavarnas ansvar för att hålla trupperna fulltaliga. Straffen modifierades genom tillämpning av leuterationsinstitutet, varigenomen rimlig ekvivalens kunde uppnås mellan brott och straff. Leuterationerna gjorde emellertid lagens primära syfte —att verka avskräckande —tämligen illusoriskt. Leuterationen innebar ett avsteg från given rätt och förbehölls därför konungen som ett regale. Utvecklingen under särskilt Stora nordiska kriget visade dock att denna regalrätt inte var möjlig att upprätthålla, vilket ledde till att leuterationsmakten i växande omfattning måste delegeras till de högsta befälhavarna och överdomstolarna. Efter fredsslutet fick domstolarna rätt att döma i direkt leuteration samt bestämma straffet efter de omständigheter, under vilka brotten begicks. Mycken brottslighet framstod därvid som så bagatellartad och den judiciella proceduren som så omständig att allt fler mål överlämnades till avgörande av regementscheferna ensamma genom ett summariskt, extrajudiciellt förfarande. Ju flera mål som kom till avgörande i denna ordning, desto mindre inflytande erhöll givetvis det reguljära rättsväsendets lagfarna ämbetsmän. De rent administrativa vinster som var möjliga att göra genom ett dylikt förenklat rättegångsförfarande var påtagliga. Men den extrajudiciella metoden överensstämde även väl med den under 1700-talets senare hälft alltmer accepterade preussiska militärdoktrinens uppfattning om trupputbildningens mål och metoder, eftersom trupputbildarna sökte efter snabbt verkande disciplinmedel. Ju mera den preussiska disciplinen därför godtogs på svenskt militärt håll, desto större blev även beredskapen att acceptera extrajudiciella metoder för att vinna disciplinär rättelse och ordning. Följden blev att extrajudiciella rättselement komatt sammanfalla och sammanblandas med rent militära disciplinelement. Därtill kom att det extrajudiciella förfarandet lätt kunde adapteras efter den polisiära ordningslagstiftning som växte framvid samma tid. Häri finns nyckeln till förståelsen av det extrajudiciella bestraffningsinstitutets starka ställning i 1790-talets krigsartiklar. Det ägde således den dubbla funktionen att dels vara rättelsemedel under utbildning och exercis, dels vara summariskt bestraffningsmedel. Oavsett vilken funktion institutet tjänade skulle det tillämpas under beaktande av en princip om omedelbar verkställighet, dvs. ett ålagt straff gick alltid i fullbordan oavsett den strafflidandes avsikter att besvära sig mot beslutet eller ej. Härigenom kom de underlydande i verkligheten att mer eller mindre öppet utlämnas åt den bestraffningsberättigade chefens gottfinnande; de underlydandes möjligheter att göra sin rätt gällande i besvärsprocess torde, realistiskt sett, ha varit mycket små. Som en ytterligt återhållande faktor tjänade dessutom det rekonventionshot för obefogad klagan somi varje besvärsmål svävade över den klagande.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=