84 samhällsstruktur. Först när samhället nått cn bestämd grad av centralisering, gavs de materiella och fr.a, organisatoriska förutsättningarna för ett skifte från feodalt rytteri till tungt beväpnade fotfolksenheter av den typ som kom att återfinnas på 15- och 1600-talets slagfält. I motsats till sin feodala föregångare var den besoldade armén knuten till konungen som högste befälhavare på ett helt annat sätt än den feodala hären. Den besoldade armén var dessutom till skillnad från föregångaren mer eller mindre obunden av sin rekryteringsort. Dessa två faktorer tagna tillsammans drev framen särskild rättshistorisk utveckling. Militära rättsproblem kunde med hänsyn till härens ledning, sociala sammansättning och rekrytering samt territoriella obundenhet inte längre behandlas inomramen för disparata feodala rättsordningar. Utvecklingen gick därför i den riktningen att militära rättsfrågor alltmer löstes eller t.o.m. måste lösas genom domstolar och administrativa myndigheter utan fast territoriell anknytning. Denna process fortskred successivt men kunde i det långa loppet inte annat än leda till framväxt av särskilda militärdomstolar med egna processregler och särskilda militärstraffrätter med från civila rättsordningar avvikande normer. Den kontinentala militärprocessuella utvecklingen motsvarades förhållandevis väl av den svenska. Särskilda borgrätter hade visserligen funnits i Sverige under medeltiden. Men det var först under vasakungarna som militärrätten utvecklades till större självständighet. Den stora vändpunkten kom otvivelaktigt i samband med Sveriges inblandning i det kontinentala krigsspelet under 1620-talet. 1621 års krigsartiklar var en lagprodukt avpassad för helt nya militära förhållanden. Processrättsligt var både dessa och efterföljande krigsartiklar avfattade med tanke på att armén befann sig på rörlig fot. Detta faktum avgjorde både krigsdomstolarnas sammansättning och behörighet. De två domstolarna — krigsrätt och generalkrigsrätt — dominerades helt av militära ledamöter, vilket kan förklaras på två sätt. Dels krävde särskilt den högre domstolens befattning med direkt militäradministrativa uppgifter tillgång på kvalificerad militär personal. Dels uppfattades varje förband som en självständig jurlsdiktlv enhet, som inte var möjlig att binda vid en fast territoriell domstol med hänsyn till sin ständiga rörlighet; förbandets behov av rörlighet underströks dessutom i krigstider då tillgång till effektiv justis samtidigt var speciellt angelägen för förbandets disciplin och krigstukt. Krigsrätterna besattes dock under detta rättshistoriska skede med en överraskande bred representation av olika krigsmannakategorier. Även militärdomstolarnas behörighet bestämdes efter samma förutsättning. Måttstocken var påfallande praktisk och utan särskilt starkt inslag av det sakliga principtänkande som kom att prägla militärrättsdoktrinen under det senare skede som behandlas i denna framställning. I förhållande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=