gäller att fastställa axiomatiska eller aprioriska väsensutsagor. Aristoteles bekymmer avser inte logikens axiom, utan han söker efter materiella utgångspunkter för kunskapen, det som i Immanuel Kants filosofiska terminologi skulle få beteckningen syntetiska apriorin. Sådana materiella utgångspunkter kan enligt Aristoteles vara av tre slag, nämligen postulat, hypoteser och definitioner. Postulat är sådana satser, som utan att själva först prövas, läggs till grund för bevis för att se om de håller eller inte. Hypoteser däremot är tentativa utsagor om objektsvärlden. När det gäller bevisningen av postulat och hypoteser är de objektsrelaterade vetenskaperna hänvisade till de av filosofin uppställda reglerna för vetenskaplig bevisning. Definitionen, slutligen, kallas “en bestämning av ‘vad-det-är’” och ger sålunda ett svar på frågan “‘varför-det-är’”.24 “Vad-det-är” eller väsendet är principen ur vilken alla slutledningar följer.25 Sammanfattningsvis är det definitionen som levererar de materiella kunskapsgrunderna i syllogismen. Därmed återstår att besvara frågan varifrån vår kunskap om ett tings väsen kommer, t.ex. rättens väsen eller natur. Uppenbart är att den aprioriska objektskunskapen inte är given på förhand. I annat fall skulle den av Aristoteles med stor möda undersökta kunskapsproblematiken vara en icke-fråga och därmed överflödig. Förutsättningen för hans utläggningar är att han inte besitter det han söker, nämligen apriorisk objektskunskap. Med det i all korthet beskrivna ontologiska och epistemologiska scenariot blir den metodologiska principen induktion. Den antagna kausaliteten, med sin yttersta orsak i den förste orörlige röraren, innebär att den primära kunskapsvägen tar sin början i det erfarna eller sinnliga. Eftersom inget kan komma ur inget, ex nihilo nihil fit, så ger alla erfarna ting tecken ifrån sig om en bakomliggande orsak, som genom den ändamålsriktade rörelsen frammanat objekten för våra sinnen. Den logiska slutsatsen blir att i det jag ser finns något som är i en högre mening. Detta högre, som verkar i det sinnligt uppfattba- 24 Aristoteles, Analytica posteriora, 93 b 29 f. 25 Aristoteles, Metafysiken, 1034 a 30 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=