”historien lever i nuet”, skrev Nils Stjernquist 1999 i en översikt av svensk författningshistoria.1 Kärnan i hans text skulle kunna sammanfattas ungefär på följande sätt: genom seklerna har Sverige och dess politiska system förändrats i grunden, men de konstitutionella förändringarna har skett i lagligen grundade former. Trots oenighet och stridigheter i olika sakfrågor, har det genomgående funnits en uppfattning om att maktens fördelning och utövning ska vara lagfästa. Sådana konstitutionella regelverk har funnits i Sverige sedan mitten av 1350-talet, då Magnus Erikssons landslag började gälla som den första för hela riket gällande lagen. I landslagens kungabalk fanns bestämmelser om bland annat kungamakten och riksrådet. Formellt upphörde den inte att gälla förrän med 1809 års regeringsform, och i tider av kungligt envälde utgjorde den det konstitutionella fundamentet. Det finns sammantaget argument för att den konstitutionella kontinuiteten i Sverige är mer eller mindre unik.2 Syftet med detta bidrag är att argumentera för behovet av en starkare historisk medvetenhet i svensk konstitutionell rätt. Som Stjernquist konstaterade är den konstitutionella kontinuiteten stark i Sverige. Jag uppfattar emellertid medvetenheten om denna kontinuitet som svag. Det är förvisso varken ovanligt eller konstigt att forskare i olika positivrättsliga ämnen främst intresserar sig för den ”gällande rätten”. Alla rättsregler är emellertid mer eller mindre historiska i den meningen att de har tillkommit i en förfluten tid samtidigt som de förväntas gälla och tillämpas i nuet. Den samtida tillämpningen är ändå beroende av normgivarnas avsikter och rättstillämparnas tolkningar i det förflutna. Vi ser det inte som främmande att rådfråga för32 olof wilske Långa linjer i konstitutionell rättshistoria – är det något att bry sig om? Inledning 1 Stjernquist, Nils, ”Land skall med lag byggas. Sveriges författningshistoria, i Sveriges konstitutionella urkunder, Stockholm 1999, s. 45. 2 A.a., s. 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=