57 kung Johans experimenterande i kyrkliga frågor arvet från Gustav Vasa. Således uppmanar han redan 1575 i ett brev biskopen i Strängnäs, alltså i sitt eget hertigdöme, att motarbeta all kättersk lära och påvens dikt och påfund och bliva vid den lära somi Gustav Vasas tid blivit bekänd och predikad i riket. Det är nu som religionsparagrafen i Gustav Vasas testamente får sin betydelse. Tankarna därifrån tas åter upp och får allmänt förpliktande kraft i Uppsala mötes beslut 1593, vars ivrige tillskyndare hertig Karl var. Där heter det att eftersom man »förnummit ingenting skadeligare vara uti något land och konungarike än tvist och oenighet och intet nyttigare och gagneligare eller det som mera förbinder hjärtan tillsammans än sämja och enighet, och särdeles i religionen»; så måste man komma till enighet om läro- och ceremonifrågor i landet. Tanken på enighet i religionen somförutsättning för lugn och harmoni i hela staten börjar så sakta ta form. DåJohan III avled i november 1592 tillföll den svenska kronan enligt tidigare överenskommelser utan vidare hans son, Sigismund. Dennevar sedan 1587 kung i Polenochuppfostradi den katolska läran. Arvrikesprincipenhade för de adelsoch rådskretsar med vilka Johan förhandlat ansetts viktigare än frågan om regentens religionstillhörighet. Trots att formaliteterna således var ordnade kom hertig Karl att föra fram religionsfrågan. Han ville göra avläggandet av en religionsförsäkran till villkor för att Sigismund skulle få krönas. Genom att uppträda som den evangeliska religionens försvarare och därmed också somfullföljare av Gustav Vasas testamente, kunde Karl legitimera och rättfärdiga en opposition, som annars skulle ha varit helt otillåtlig. Härvid utnyttjade han skickligt tanken omden religiösa enigheten somen förutsättning för den politiskaoch därmed också för lugn och fred i landet. I detta sammanhang kunde han åberopa den lutherska statsläran enligt vilken överheten har ansvar för rätten och därmed också för religionen. Då i detta tillfälle landets lagliga överhet, Sigismund, och hans undersåtar tillhörde olika konfessioner, blev deras trohetsförpliktelser en komplicerad fråga. Därigenom fick religionsfrågan en politisk slagsida, som sträckte sig utöver den teologiska innebörden. Då kungen bekände sig till en främmande religion fanns det en uppgift, som han helt enkelt inte kunde fullgöra. Det var uppgiften som custos ecclesiae, kyrkans beskyddare. Här fanns alltså ett vacuumsomtillät att hertigen i egenskap av den främste i landet av evangelisk bekännelse kunde göra anspråk på uppgiften att skydda den evangeliska läran. Därför kunde han också tillåtasig att sammankalla ett kyrkomöte, Uppsala möte, men inte en riksdag. Uppsalamötes beslut fick i dettasammanhang vittgående betydelse. Först och främst skapades därigenomenighet i religionen eftersom det undertecknades av både andliga och världsliga. Allasomskrev under Uppsalamötes beslut förpliktigade sig därigenom också att se till att dess bestämmelser efterlevdes, vilket innebar politiskt handlande. Eftersom hertig Karl var den somhade det yttersta
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=