58 ansvaret för att mötets beslut efterlevdes fick han härigenom möjlighet till ett visst självständigt politiskt handlande. Då riksdagen i Stockholm 1599 formellt uppsade Sigismund tro och lydnad efter en tid av intriger och inbördes stridigheter betonades det att detta inte var någon revolutionär handling. Landet höll fortfarande fast vid Gustav Vasas släkt, men den måste hålla sig till den evangeliska religionen. Därför kunde Sigismunds son, Vladislav, få bli kung omhan uppfostrades i den evangeliska läran. Under dessa förhandlingar och, omde utföll positivt, till dess att Vladislav blev myndig, skulle hertigen styra landet. (Också när det visat sig att Vladislav inte kom till Sverige för att låta uppfostra sig evangeliskt tycks Karl dock ha hållit en viss möjlighet öppen för honomatt bli regent, men det kan ha varit ett taktiskt drag.) Så snart Karl IX bedömde sin egen position som någorlunda säker har han börjat arbeta för sin sons, Gustav Adolfs, tronföljd. Intressant i detta sammanhang är riksdagsbeslutet i Linköping år 1600. Här hävdar han att han av statsrättsliga skäl är beredd att hålla arvföljden öppen för Vladislav om han är beredd att uppfylla de ställda villkoren. Ständerna däremot går på en hårdare linje och utesluter hela Sigismunds gren samtidigt som de förbinder sig att ta Gustav Adolf till regent när Karl en gång avlider. Diskussionen omtronföljden slutar med den kraftiga försäkran »att ingen skall efter denna dag till den kungliga krona och regemente här i riket komma sominte med oss enig är uti den kristna rena evangeliska läran till vilken vi oss förenat och förbundit har». Här framhålls det att det är därför att han räddat religionen och emedan han lovat att upprätthålla den också i framtiden som Karl av ständerna anförtrotts regementet. En evangelisk stormakt växer fram Gustav Adolfs regeringstillträde blev dock inte problemfritt. Ständerna stödde honom dock så tillvida somhan erkändes somfullmyndig regent trots arvföreningens bestämmelse om att han då måste vara 24 år. Men han måste avge en utförlig regeringsförsäkran, som kan ses som ett föregripande av kröningsförsäkran 1617. Den innehåller en utförlig religionsförpliktelse med stränga åtgärder mot främmande religionsbekännare. Dessa blir han sedan uttryckligen uppmanad att ta med i kröningsförsäkran då han försöker utelämna dem. Den betydelse somhär tillmäts religionsförsäkran är delvis något nytt. Visserligen hade Sigismund en gång somvillkor för att bli krönt tvungits att avge en sådan. Men det berodde på de speciella omständigheter somvar förenade med att han hade en för landet främmande religion. Karl IXavgav däremot inte sin religionsförsäkran förrän efter kröningen och då som en bekräftelse på sin rätta tro, intesomett villkor för att få makten. En sådan linjelyckas inteGustav Adolf hålla, kanske främst på grund av sin ungdom, somgjorde det svårt för honomatt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=