56 om, och i så fall vilka, krav somskulle ställas på den tillträdande regenten, rådde ännu ingen entydig uppfattning. Den kungaed med vilken Erik XIV övertog riket stämde inte med landslagens föreskrifter och var mycket allmänt hållen. Kungenlovade endast att frukta och älska Gud, vidmakthållaGuds renaord och den kristna tron samt avskaffa falsk lära och kätteri, att skydda kyrkans och det heliga evangelii ämbete och att älska och ära alla sina undersåtar. Eriks religionspolitik var klart antikatolsk. Hj. Holmquist karaktäriserar honom som präglad av melanchtonsk humanism och antisakramental lutherdom. Några ytterligare defintioner och avgränsningar gör Erik inte. Han visar tolerans mot prästerskapets olika meningar liksom också mot landets övriga innevånares religiösa preferenser. I ett patent som publicerades 5 mars 1561 inbjöd han främlingar att slå sig ned i Sverige. Det enda villkor somställdes var att de bekände sig till ren och kristlig lära enligt Bibeln och ej störde landets religion. Resultatet blev också en ökad invandring av franska och holländska kalvinister till Sverige. Nu börjar också så sakta en debatt växa frambland de för läran ansvariga om vad som menas med en rätt evangelisk tro. I aug. 1563 tvingades kung Erikatt ta ett litet steg tillbakai sin öppnahållningmot främmande religionsanhängare. Då lät han ett patent utgå vari främlingar förbjöds att sprida »vrångvis lärdom». De tilläts dock personlig trosfrihet och fick tillåtelse att delta i landets gudstjänst. Samma inställning möter vi i det mandat Erik utfärdande i samband med kyrkomötet i Stockholm i april 1565. Där fördöms visserligen den kalvinska nattvardsläran men dess anhängare ges friheten att »bliva i dessa villfarelser», såvida de ej åstadkommer allmän förargelse, ty kungen vill inte »råda över någons samvete». DåErikefterträddes av brodernJohan 1569, fullföljdedenne till en börjanden evangeliska linje som Gustav Vasa inlett. I sin kröningsed lovar han att »vid makt hålla rättareligionen. Guds renaord och kristentroochtvärtomförtrycka, förläggaoch avskaffa allehanda falsk lära och kätteri». Så småningomdrivs dock Johan av många skäl över på en reformistisk, renässanspräglad linje. Men även omhan är högt begåvad så är han en ombytligstämningsmänniska, sominte har den uthållighet somkrävs för att förankra sina åsikter. Också rent realpolitiska skäl, bl. a. utsikten att få det stora Sforza-arvet, ökade hans intresse att etablera goda katolska kontakter. Omhan lyckades få arv'et överlämnat skulle med en gång Sveriges finanser vara på fötter. Men folket och i synnerhet prästerskapet hade mycket liten förståelse för dessa realpolitiska aspekter. Det är värt att lägga märke till att inför Roms representanter uttalade Johan öppet att Liturgien inte utgjorde slutmålet för hans reformsträvanden, medan han för den inhemska opinionen betonade sin trohet mot arvet från Gustav Vasa. Den politiska oppositionenmot kung Johan knöt an till och underblåste en oviljamot allt som kunde tolkas som katolska influenser. Hertig Karl, den yngste av bröderna, betonade i sitt avståndstagande från
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=