109 Sverige, på grund av sina arbeten omgrekiska och romerska antikviteter, »hans editioner av antika författare. Inom detta område skapade han sitt egentliga rykte. Med Schefferus infördes den moderna textkritiken i vårt land, själv stod han i oavbruten förbindelse med utländskakolleger, främst holländarna» (Lindroth 1975:206). Andra tyska vetenskapsmän somvid denna tid kallades till Uppsala universitet var Johannes Freinshemius från Strassburg, skytteansk professor från 1642 och verksam i Sverige ett årtionde, mot slutet som drottningens bibliotekarie och som rikshistoriograf, vidare Johannes Henricus Boeclerus, »under några korta och stormiga år vältalighetsprofessor i Uppsala, betraktad som’inkomparabel’ i ämnet» (Lindroth 1975:186), och Christian Ravius, »lärd orientalist och 1650 inkallad som professor till Uppsala, där han snart genom sina besynnerligheter gjorde sig omöjlig» (170). »Stormaktstidens omsorger om universitetet snarast ökade under drottning Kristina. Visserligen hade Johan Skytte avlidit 1645 och somuniversitetskansler efterträtts av ingen mindre än Axel Oxenstierna. Därmed markerades universitetets ställning somdirekt underkastat K. Maj:t och kronan», alltså inte ständer eller ämbetsverk. »Men den gamle rikskanslern hade händerna fulla av andra göromål och kunde inte lika energiskt som sin företrädare ägna sig åt de akademiska angelägenheterna. Den unga drottningen tog dem med nöje i egna händer. Med sin bildningstörst, sin beundran för den humanistiska lärdomens hjältar och sitt rastlösa verksamhetsbegär var Kristinasomskapad till härskarinna över ett stort och lysande universitet. Hon var ofta i Uppsala och visade demonstrativt enskilda professorer sin välvilja. Porten till Uppsala öppnades på vidgavel, berömda tyska humanister knöts till akademin: Freinshemius, Boeclerus och Ravius. De hördetill Kristinas skyddslingar liksomSchefferus, den ende som blev universitetet trogen» (Lindroth 1975:24). I Strassburg, där Schefferus föddes 1621 som son till en förmögen köpman, tog han tidigt intryck av den livgivande intellektuella och konstnärliga atmosfären: »Vid gymnasiet och universitetet blomstrade de klassiska studierna under ledning av den mångsidige Matthias Bernegger, stor Tacituskännare. Den förut nämnde Boeclerus tog sig an Schefferus och fyllde honommed entusiasmför de gamla auktorerna. I Leiden trängde han in i retorikens och filologins finesser under ett drygt års studier för Daniel Heinsius och Marcus Boxhornius. Ännu bara en lovande yngling kallades Schefferus till den efter Freinshemius lediga skytteanska lärostolen i Uppsala. Budet hade först gått till Boeclerus, men han föreslog i stället sin yngre vän och lärjunge. På sommaren 1648 komSchefferus till Stockholm» — alltså två år innan René Descartes anlände efter en liknande inbjudan — »mottogs med närmast översvallande nåd av Kristina och fortsatte till Uppsala. Före årets slut hade han gift sig med kollegan Loccenius’ dotter, över huvud taget rotade han sig snabbt i den svenska miljön» (Lindroth 1975:206-7).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=