RS 9

108 sommänniskor — bär på en naturlig kunskap omgudomligheten, precis somatt vi enligt naturrättens förespråkare enbart i vår egenskap av människor innerst inne vet vad som är rätt och vad som är orätt. Vid det riksmöte, riksdagen i Stockholm 1664, där kyrkans män för första gången sökte utverka ett kungligt förbud mot Petrus Hoffwenius’ cartesianska läror och mot den copernikanska hypotesen, blev också två biskopar under mycket uppseendeväckande former avsatta på grund av misstankar för synkretismoch sympati för Calixtus’ läror. Det var dels biskopen i SträngnäsJohannes Matthiae (Jöns Mattsson), drottning Kristinas informator och biktfader, dels biskopen i ÅboJohannes Elai Terserus: »Av speciellt intresse är, att det synes ha varit möjligt att peka på beröringspunkter mellan den calixtinska teologin och den cartesianska filosofin. Det gäller frågan omden naturliga gudskunskapen.» Enligt den ortodoxa lutherska läran har människan vid syndafallet blivit nästan plane corruptus, fördärvad och korrumperad rakt igenom, och företrädarna för den naturliga teologin begick alltså en mycket svår villfarelse i och med att de insinuerade att även ryssarna vet något om de svenskes gud. Vad vi ägde av Adams ursprungliga härliga tillstånd var enligt de ortodoxa bara några »kvarlämnade gnistor av det naturliga ljuset». Calixtus däremot menade att människan även efter fallet har kunskap omGud och förmåga att leva efter det rätta förnuftet. »Calixtus kommer i sin lära omden naturliga teologin ibland cartesianismen mycket nära: förnuftets ljus, eller det naturliga ljuset, upplyser människan omatt Gud finns, att Gud är evig och icke bunden vid materien eller någon kroppslig gestalt, att den förnuftiga själen är immateriell och därför odödlig (Lindborg 1965:70-71). 3. Johannes Schefferus Argentoratensis (1621—1679) Naturvetenskapen och den naturliga teologin och den naturliga rätten är alla tre tecken på att något nytt är på väg att komma i Europa. Vad somär på väg är vad som småningom kom att bli upplysningstidens tankar. Skulle man sagt till Johannes Schefferus, att han var en företrädare för »de radikala» tankarnai tiden, för det småningom omstörtande, så skulle han med säkerhet ha protesterat indignerad. Men det var han icke desto mindre. Nu följande kortapresentation av Schefferus och några män i hans omgivning bygger i allt väsentligt på Sten Lindroths Svensk lärdomshistoria och på Bo Lindbergs avhandling om naturrätten i Sverige under karolinsk tid. Johannes Schefferus bar efter sin födelsestad Strassburg tillnamnet Argentoratensis (det antika latinska namnet på staden var Argentoratum, »Silverne»). Lindroth kallar Schefferus »den mest namnkunnige av stormaktstidens svenska humanister», och antagligen var Schefferus vid sidan av Olof Rudbeck och Samuel von Pufendorf den enda vetenskapsman i Sverige som ägde europeisk ryktbarhet. Schefferus anses vara den klassiska filologins egentlige skapare i

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=