110 Schefferus’ svärfar Johannes Loccenius (1598—1677) var holsteinare, den försteav de inkallade lärdesomhelt växtesamman med svensk kultur. 1625 hade han kommit till Sverige somnyblivenjuris doktor, blev först professor i historia och senare i romersk rätt. Somhistoriker och jurist har Loccenius högt anseende: han gav ut juridiska handböcker »med vilka han grundadeen modern svensk rättsvetenskap», och med sina historiska verk Antiquitatum sveogothicarum libri tres 1647 och Rerum svecicarum historia 1654 har Loccenius skaffat sig rykte som »en av stormaktstidens mest betydande historiker» (Lindroth 1975:305). Det förstnämnda verket är inte, somdet senare, politisk historia, utan kulturhistoria, »antikviteternas» historia. Särskilt berömt har verket blivit för att Loccenius lyckats utvinna uppgifter omgammal svensk kultur genomstudium av förut obeaktade källor, främst de gamla landskapslagarna. Stormaktstidens politiska ledning kände akut behov av utländska lärda män, somkunde visa omvärlden en annan bild av Sverige än bara bilden av ett okänt land utan kultur och utan historia somplötsligt hade gjort sig till en av världens störstamilitärmakter. Skolornai Strassburggav bättreförutsättningar för vetenskaplig forskning än de svenska stiftsstädernas gymnasier. Som vetenskapsman är Johannes Schefferus, för att nu återgå till honom, legendarisk. Han är legendarisk på grund av sin enorma produktivitet, och på grund av sina egenskaper somföreläsare. Hans språkvetenskapliga arbeten och verk om t. ex. de gamla folkens sjökrigskonst och fordonsväsen, liksom om deras målarkonst behöver vi inte gå in på här (den intresserade hänvisar jag till Lindroth 1975:206ff, och till Allan Ellenius’ doktorsavhandling om latinsk konstlitteratur i 1600-talets Sverige). På grundav sitt arbeteSvedaliterata, »Det boksyntaSverige», somskullevisa världen att det fanns författare i Sverige också, har Schefferus blivit kallad för »den svenska litteraturhistoriens grundare», och härmed avser man då den svenska lärdomshistoriens grundare. Boken är en bibliografi över den tryckta och handskrivna svenska litteraturen från de medeltida landskapslagarna och framåt, än i dag användbar för den somstuderar vårt lands äldre historia. Vad somförskaffade Schefferus europeisk ryktbarhet var väl de filologiskaarbetena i första hand, men underligt nog också ett litet kompendiumav Hugo Grotius’ bok om krigets och fredens rätt: kompendiet ansågs av sakkunniga bedömare vara ett under av klarhet. Mycket omtalat blev ett etnografiskt arbete, väl det enda av Schefferus’ arbeten som kan anses fullt läsvärt än idag. Det heter Lapponia och kom1673. »Själv hade han aldrigsatt sin fot i Lappland utan måste lita till andras vittnesbörd. Schefferus’ Lapponia är en lärd humanistprodukt, en mosaik av källor till vilka han med gott omdöme och vaken kritik tar ställning» (Lindroth 1975:318). Lapponia komut i översättning till tyska och till engelska 1674 ochäven senare, och till franska 1678 och holländska 1682. På svenska kom Schefferus’ Lappland 1956, övers. fr. latinet av Henr. Sundin, granskad och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=