107 kunnat bli en beståendeförändring: i stället för enbart bokkunskap och abstrakt antikt vetandefick studenterna under naturrättsprofessornJohannes Schefferus’ ledning direkt försöka ta ställning till aktuella mänskliga förhållanden, sådant somköpmäns avtal ochstaters krig och äkta makars löften, med hänsyn till vilka »naturlagar» (leges naturae) somgällde för sådana relationer enligt den naturliga rätten, beskriven t, ex. av Hugo Grotius.®^ För en nutida läsare ligger väl den inomden nya naturvetenskapen grundläggande »tröghetslagen» och den inom naturrätten grundläggande »lagen» Avtal skall hållas påvitt skilda plan. Men så var det inte i den miljö vi nu befinner oss i. Den gemensamma inriktningen på faktiska förhållanden, och den gemensamma inriktningen på faktiska eller förmenta »lagar», somalltså styr å ena sidan de fysiska tingen, å andra sidan rätten och moralen, behövde dock inte medföra att de bägge riktningarnas företrädare alltid sympatiserade med varandra: Johannes Schefferus, som skall närmare presenteras i nästa kapitel, såg antagligen med oviljapå Petrus Hoffwenius’ och de andra cartesianernas nyhetsmakerier. Schefferus kundepekapåatt han bara återfödde vad som en gånghade tänkts i den gamla världen, av Cicero. Det kunde inte den nya naturvetenskapens företrädare göra! Med sympati såg däremot antagligen bägge dessa riktningar på en tredje riktning, somäven den handlar om”naturen” och somäven den är ett tecken på att en ny tid håller på att brytain: det är företrädarna för den naturliga teologin. Ordet »teologi» har i detta uttryck kvar sinursprungliga betydelse »kunskap om Gud». Man kan enligt denna åsikt genom att söka i sitt inre och genom att studera skapelsen få insikt om att en allsmäktig och allgod skapare finns: människan har av naturen fått insikt om den oändlige. Tecken på att denna deistiska lära, theologia naturalis, håller på att tränga in visar sig precis samtidigt med att de s. k. cartesianska striderna begynner i Sverige, dvs. stridernaför ochemot dennyanaturvetenskapligavärldsbilden. En luthersk teolog i Helmstedt, Georg Calixtus, hade under 1630- och 1640-talen, trettioårigakrigets tid, sökt vinnaanhängare för tanken att de stridande kyrkorna, den katolska, den lutherska och den calvinska, borde söka ena sig omvilka punkter i lärorna de var ense om, och sedan upphöra att strida om de andra punkterna — som alltså inte skulle anses nödvändiga för saligheten. Denna av Calixtus grundade ekumeniska riktning går i kyrkans historia under namnet »synkretism». En viktig del av synkretisternas läror var den naturliga teologin, åsikten att vi alla oberoendeav vilka konfessioner vi har fostrats i — alltså enbart Det är väl ett diskutabelt påstående somSven-Eric Liedman fäller i ”Ideologier” när han säger att 1600-talets politiska tänkare ”skriver otaligaskarpsinniga sidor omdet samhällskontrakt, somde av diverse subtila skäl ansåg att människorna ingått innan de gett sig in i samhällslivet. Omde vanliga och alldeles verkliga köpekontrakt, somfinns i dessa tänkares närmaste omgivning, säger de sällan ett ord” (”Ideologier”, i Surdeg. En personlig bok omidéer och ideologier, Sthlm 1980, s. 70). Men visst gör de väl det? Åtminstone Schefferus!
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=