120 Sigfrid Sjöberg qux etiam pondus justum habuit)». Joh. Loccenius (1674)^^ definierar karlgill som virilis moneta, d.v.s. som ett slags mynt. P. Dijkman (1686),**- skriver: »Finner man altså dubbel art af forna penningar den ena kalladh karlgildh den andra kiöpgildh. Karlgilt mynt eller penningar uthtyda de lärda för pecunia optima notje, virili, justa, pura, det finaste och bästa mynt Kiöpgilt mynt, war dett som gick uthi handel och wandel med inländska, men serdeles främmande, somiagh meenar». Det är först på 1700-talet, som man finner den åsikten klart uttalad, att det här gäller mark vägt silver. C. R. Berch (1753)®* fastslår nämligen, dock utan motivering, att »Mark Karlgild var en vägen mark godt lödigt silfver». Andra författare från denna tid tolka emellertid uttrycket på annat sätt. J. Ihre (1769)®^ sätter sålunda icke mark karlgill i samband med silver utan anser, att mark karlgill var detsamma som lösenmark för träl i ögL, d. tald mark. Han drar därav den slutsatsen att en mark karlgill var lika med två mark köpgill. En helt annan tolkning finner man hos A. af Botin (1771),®* som anför att med mark karlgild »lärer man förstått reda penningar» och med mark köpgild »värdören». Han förklarar samtidigt att »andra äro af annan mening». Liksom beträffande så många andra frågor om landskapslagarna har också i denna fråga C. J. Schlyters®® tolkningar i anmärkningarna till utgåvan av landskapslagarna, SGL (1827—1877) blivit normerande för följande författare. Om benämningen karlgill fastslår han i utgåvan av upplandslagen (1834),®® att den »utmärker utan tvifvel en vägen mark, öre, örtug». J. J. Nordström (1840)®^ talar visserligen om att enligt UL Karlgild betecknade ett bättre mynt men genom sammanställande med ögL:s lösenmark fann han, att en mark karlgild (eller skixrt, fint silver) var lika med en vägen mark. Och denna åsikt blev den allmänna, stundom dock försedd med någon reservation som »sannolikt» men i övrigt betraktad som ett givet faktum, så att ordet karlgill i lagtexten ofta ersattes med (vägt) silver. Något verkligt bevis för att karlgill skulle vara lika med vägt silver finner man dock icke hos de författare som behandlat frågan. Som ett försök till bevis kan man kanske betrakta den sammankoppling mellan lösenmark enligt ÖgL och karlgill mark enligt UL, som mark vadmal, samt att mark köpgill var detsamma som v.s. J. Loccenius, a.a., s. 84. P. Dijkman, a.a., Observ. XII. *’•'* C. R. Berch; Tal om svenska myntets ålder. Presidietal i Vetenskapsakademien (1753) s. 10. J. Ihre, a.a., s. 1034. A. AF Botin, a.a., s. 7 f. C. J. Schlyter: SGL III s. 355. J. J. Nordström, a.a., (Samhälls-författningen) s. 379. 96
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=