De medeltida svenska böterna förekommer hos flera författare. Om den sammankopplingen avser att visa, att karlgill betyder vägt silver, därför av lösenmark betyder detsamma, eller tvärtom framgår icke alltid. I båda fallen gäller ju att grunden för beviset själv är obevisad. Mot denna allmänt godtagna tolkning opponerar sig Folke Dovring (1951).’**^ Han frahåller att UL:s »text innehåller icke den ringaste antydan om att karlgill mark skulle ha varit en lödig mark silver». Han anser att det här gäller två slag av mynt och anför ett analogt fall från Lex Saxonum, där förhållandet mellan två slag av mynt var 1: 1 1/2, d.v.s. detsamma som det antagna förhållandet mellan köpgill och karlgill mark. En fråga av vikt i detta sammanhang är värdeförhållandet mellan karlgill mark och köpgill mark. Om man godtager åsikten karlgill =silver och köpgill =penningar, blir detta värdeförhållande lika med förhållandet silver—penningar och bör jämföras med vad man kan finna därom i andra samtida urkunder. Då de författare det här gäller ofta icke ange vilket av dessa förhållande som avses, användes här i regel endast termen »förhållandet». Hos författare före Schlyter uppges stundom förhållandet köpgill— karlgill vara 1: 2 antagligen därför att karlgill anknutits till lösenmark enl. ögL. Schlyter (1830)®® förklarar ang. karlgill och köpgill, att »i hvad förhållande den senare stod till den förra finnes icke här (såsom i ÖGL) bestämdt», men att man kan dock finna att det varit 1: 1 1/2. Han stöder denna åsikt på MB 23: pr, där första bötesbeloppet anges som karlgill, men de övriga äro obenämnda och av Schlyter antas gälla som köpgilla. Genom antagande av proportionalitet mellan beloppen kommer han så till sin slutsats. Senare författare godtaga i regel Schlyters åsikt, ibland med den lätta reservation, som uttrycks med orden »förhållandet synes vara». Ett undantag är H. Hildebrand (1894),^®® som förklarar, att »för detta Schlyters antagande —af honom för öfrigt med tvekan uttaladt —finnes dock intet fullviktigt skäl». Holmbäck—Wessén (1933),^®^ som åberopar Schlyters utredning om MB 23: pr, kompletterar denna med hänvisning till MB 21 och MB 24:3 samt särskilt till MB l:pr. Det är denna senare, som F. Dovring, a.a., (Mark karlgill) s. 184 ff. C. J. Schlyter: SGL III s. 333; SGL XIII s. 340; Jur. afh. I s. 73. Han anser att spår av detta förhållande även funnos i JB 1 :pr och 21. Som tidigare påpekats har T. Wennström givit en annan tolkning av MB 23:pr. Han finner, att Schlyters bevis var grundat på falska antaganden, och underkänner därmed det resonemang, som ursprungligen ledde Schlyter till värdeförhållandet 1 J, vilket värde Wennström dock av andra skäl godtager. H. Hildebrand, a.a., s. 819 not 1. Holmbäck—Wessén: SLL I (UL) s. 29 not 15. 121 101
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=