De medeltida svenska böterna av 1 1/2» (d.v.s. förhållandet mellan mark silver och mark penningar). Och något stöd för uppfattningen, att uttrycket skulle visa att västgötalagarna hade stadgat silverböter kan man tydligen icke finna där. Även hos några utländska författare finner man tolkningen av uttrycket behandlad. I en recension av Wennströms Brott och böter av C. v. SchweRiN,^^ där författaren godtar åsikten att det i västgötalagen finnes två slags bötesmark, rent silver och präglade penningar, tolkar han liksom Schlyter så att det endast anger att 3 mark å 16 örtugar=2 mark å 24 örtugar. I de tre utländska översättningarna av äldre västgötalagen av L. Beauchet (1894), A. Bergin (1906) och C. v. Schwerin (1935) noteras att uttrycket sammanhänger med myntförändringar (changement dans le titre des monnais; change in the money standard; Miinzveränderungen). I den franska översättningen hänvisas till Hjärne, i den tyska till Wennström. Endast i den engelska nämnes viktmark silver: 2 mark silver i vikt lika med 3 mark penningar. 119 88 Mark karlgill — mark köpgill Dessa uttryck förekomma på ett flertal ställen i upplandslagen, även såsom böter. Om dessa uppger den citerade artikeln i KLNM endast, att mark karlgill »allmänt tolkas som mark silver», varmed avses mark vägt silver (enligt hänvisning till Holmbäck—Wessén) medan köpgill tolkas som mark penningar. De tidigaste författarna, som behandlat frågan synas emellertid ha varit av den åsikten att såväl karlgill som köpgill avsåg mynt. Då Olaus Petri något tveksamt framkastar tanken, att »mark karlgill synes haffua warit bettre än mark köpgill, ja mark karlgill kan tillewentyr, haffua warit mark silff och thet andra myntet haffuer kallas köpgill», upplyser han icke vad han avsåg med mark silff utan tillägger endast »Ock ware nu noogh talat om tetta stycke» (kapitlet om mynt). Men han avsåg tydligen det i detta sammanhang nämnda forna »godt silff mynt». Omvägt silver talas intet. J. Stiernhöök, (1672)®® som likaledes synes ha ansett, att det i båda fallen varit fråga om mynt, har emellertid, såsom tidigare framhållits (s. 96), icke varit främmande för tanken på värdering genom vägning och han framför en förmodan, att karlgill kanske är den enda som har den rätta vikten (»Forte virilis illa sola fuit C. V. Schwerin: Zeitschrift der Savigny-Stiftung, Germ. Abt. (1941) s. 480 ff. L. Beauchet: Loi de Vestrogothie (1894). A, Bergin: The law of the Westgoths (1906). C. V. Schwerin: Älteres Westgötalag (1935). **'* Olaus Petri, a.a., s. 38. J. Stiernhöök, a.a., s. 140. 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=