102 Sigfrid Sjöberg i vissa fall 3; för UL, SdmL och VmL 2 eller t.o.m. 3; för DL åtskilligt tyder på 2; för HL vanligen men i ett par fall 1 i. Det här refererade resonemanget grundar han på det antagandet, att dessa böters reella värden i huvudsak äro desamma i de skilda lagarna även där olika antal mark o.s.v. anges. Han har visserligen själv påpekat, att förklaringen till olikheterna kan ligga däri, att straffen verkligen varit olika i skilda landskap på grund av olika rättsuppfattning eller på grund av att lagarna tillkommit under skilda tider. Men den möjligheten har han i sitt resonemang i denna fråga helt bortsett ifrån och utan vidare likställt bötesvärdena i de olika lagarna. Visserligen stöder han sig i huvudsak på jämförelser mellan besläktade lagar från närliggande landskap, men så stora olikheter föreligga i övrigt mellan dessa lagar, att hans förutsättning om godtas. Men även om denna förutsättning skulle godtas, berättigas icke därmed de slutsatser han dragit. Den enda slutsats man då kunde ha dragit är att mark o.s.v. haft olika värden i de skilda lagarna. Men att det i ena fallet skulle vara mark silver är tydligen ett löst antagande, för vilket intet somhelst stöd framlagts. Endast i ett par fall tillämpar han en annan metod för att visa att stadgade böter avse silver. Ett fall gäller böter för skadad träl i ögLrs vådamålsbalk. I VdB 16: pr stadgas böter på 6 öre för den som hugger träl till öppet sår, vare sig det skett med vilja eller av våda och i 23; 1 böter på 2 öre för den som slår träl till öppet sår. Han anför här endast att då trälens värde enligt hans mening är 3 mark silver, så skall i första fallet »efter allt att döma avses silver» och i det andra fallet »inses lätt att 2 öres böterna knappast kunna avse penningar». Hans sammankoppling mellan bötesbeloppen och trälens värde kan emellertid knappast ha någon relevans. I lagen stadgas nämligen att utöver böterna skall utgå ersättning för förlorade dagsverken och läkarvård och om trälen blir lytt skall han ersättas med en annan träl som icke är lytt. Vidare stadgas i VdB 25: 2 böter på 2 öre för skada på träl av annans fägård eller verk, vilka böter vid lyte ökas med 2 öre. Även här finner han av samma skäl att de knappast kunna avse penningar. Hans åsikt stämmer emellertid illa överens med vad som enl. samma flock § 1 gäller för motsvarande skada på fri man, nämligen 6 öre (och vid lyte halv bot), vilka böter han tydligen godtar som penningböter. Ett annat fall är de i ögl BB 24:4 stadgade ersättningar på 1 öre av den som av våda slår ut ett öga, slår av ett horn eller svansen på annans kreatur. Wennström anser med hänvisning till att gängse värdet på flera olika slags kreatur var 4 öre silver, och att enligt UL BB 29: pr sådan skada på kreatur att det för lyte ersättes med fjärdedelen av laga gäld, d.v.s. kreaturets värde. Emellertid synes ögL icke jämställa skada, som ovan nämnts, med lyte. Där stadgas nämfull likhet i fråga bötesvärdena näppeligen kan om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=