RS 6

De medeltida svenska böterna 103 ligen att vid sådan skada, som åstadkommits med vilja, böter på 3 mark, medan enligt samma flock § 3 om kreaturet fått lyte det skall ersättas med annat utan lyte. Anmärkas kan för övrigt att det i detta fall synes avses ersättningar icke jämställda med vanliga böter. I lagen nämndes icke heller ordet böter utan endast »jiast xr öre», medan om skadan åstadkommits med vilja uttryckligen stadgar 3 mark böter. Även i det av honom i detta sammanhang åberopade UL BB 29: pr nämnes icke heller böter utan stadgas »pa gi:clde åter» och där är det fråga om laga gäld och laga skilling. Han tager också upp frågan om arten av dessa ersättningar och anser att laggäldstaxorna i UL (enl. lagen karlgilla), SdmL och ögL avse silver, medan det i VmL skulle förekomma sådana taxor både i silver och penningar. Dessutom anser han sig av regelbundenheten i bötesbeloppens stegring i UL kunna dra den slutsatsen att de obenämnda öresböterna i UL MB 23: pr och 24: pr avse silver. Hans resonemang här leder emellertid endast till att i 23: pr, där det första beloppet anges som karlgill, detta skall gälla även de senare obenämnda böterna i lagstället, samt att detta bör gälla även motsvarande böter i 24: pr. Det resultat han anser sig ha kommit till är i grunden mycket osannolikt. Han utgår ifrån att »de flesta landskapslagarnas bötessummor avse räknade penningar i de flesta flockar och paragrafer». Som undantag har han funnit ett ganska ringa antal silverböter blandade bland penningböter i vissa paragrafer men utan något skönjbart system. Och förutsättning för hans resonemang är att förhållandet mellan silver och penningar stundom skulle ha haft varierande värden inom samma lag och t.o.m. inom samma paragraf. Och de metoder han använt sig av för att komma till detta resultat äro som ovan framhållits icke godtagbara. Den stort upplagda undersökningen om de obenämnda böterna synes sålunda icke kunnat visa att, såsom påståtts, dessa delvis skulle avse silver. Märkligt nog har detta problem endast i mycket liten omfattning sysselsatt senare författare och Wennströms undersökning synes icke ha blivit föremål för någon närmare granskning, vare sig beträffande resultaten eller metoderna. I recensioner (1941) av R. Hemmer, H. Munktell och Cl. von Schwerin finner man icke sådan granskning och recensenterna synas utan reservation ha anslutit sig till åsikten, att de obenämnda böterna kunna avse såväl silver som penningar och att detta förhållande tidigare icke tillräckligt beaktats. I en senare recension av N. L. RasmusSON (1945).“® där det förklaras, att diskussion av de i här ifrågavarande kapitel (kap. 11) framlagda resultaten och iaktagelserna skulle i detta -* R. Hemmer: Sv. Juristtidning (1941) s. 485. H. Munktell: Lychnos (1941) s. 332. Cl. v. Schwerin: Zeitschrift der Savigny-Stiftung Germ. Abt. (1941) s. 480. ^ N. L. Rasmusson: Hist. Tidskrift (1945) s. 51.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=