J. Robert Boman visserligen osynligt men likväl existerande band mellan den berättigade och en sak eller person: en kraft varmed ägaren behärskade det ägda ^ eller varmed borgenären fasthöll gäldenären.® Kraften skulle ha framkallats genom den gammalromerska akten per aes et libram genom ceremonier, somväl närmast kunna karakteriseras som magi. Rättighetskraften kunde, framhåller Hägerström vidare, aktualiseras till en allt högre grad av intensitet, av påtaglighet. Liksom ett insektsägg förvandlas till larv, puppa och slutligen fulländad fjäril, kunde obligationen, omgäldenären ej betalade sin skuld, genom flera led av process och exekution omvandlas till ett slutgiltigt fysiskt behärskande av gäldenärens person eller —i ett senare tidsskede —av hans tillgångar.^ På samma sätt avsåg vindikationsprocessen att förstärka bandet över den ägda saken, så att den slutligen återfördes under ägarens fysiska herravälde.® Det handlande, varigenomman enligt den äldre rätten kunde skapa, omvandla eller upphäva en rättighet, kallades helt enkelt actio (av verbet agere)® och var strängt bundet till vissa på förhand givna formler av magisk karaktär.^®Även rättighetens aktualiserande i process skedde genom actio, som i legisactionsprocessen bestod däri, att parterna högtidligen uttalade vissa ord och utförde vissa handlingar av symbolisk art. De ordformler, somparterna hade att utsäga, voro avpassade för varje tillåten typ av tvist och kallades även de actiones. I nu nämnda sammanhang kan man tala omactio i formell mening.^* 28 6 * Se Hägerströms. 348 och 126 ff. ® Se a.a. s. 419 ff. ® Se a.a. s. 25 ff. Även Levy-Bruhl betonar de magiska momenten i den äldsta romerska processen (se t.ex. s. 54 ff. och s. 76). ’ Se Hägerström s. 528 ff. ® Se a.a. s. 295. Jfr Bekker: Aktionen s. 202. — Det bör måhända särskilt betonas, att det här sagda avser ett tidigt stadium av den romerska rättens utvecklingshistoria. Det förefaller mig, som hade Hägerström överdrivit betydelsen av det magisk-mystiska momentet under romarrättens blomstringstid och därefter. Rättighetsbegreppet torde väl icke i och för sig ha undergått någon mera betydande förändring, ty romarna ägnade synbarligen icke mycken möda åt teoretiserande över rättens natur o.d. (jfr Sohm s. 106). Av de klassiska juristernas uttryckssätt att döma förefaller det dock sannolikt, att man dåmera antingen icke varit medveten om eller fäst vikt vid rättighetens ursprungliga karaktär. Denna lyser visserligen igenom i vissa uttryck, t.ex. i det bekanta yttrandet av Gaius: »obligatio est iuris vinculum». Men för den skull behöver man icke beskylla Gaius för att tro på trolleri med ord. Det kan helt enkelt ligga så till, att Gaius inte närmare reflekterade över att det från förfäderna övertagna rättighetsbegreppet hade en metafysisk karaktär. Att det fanns rättigheter kunde mycket väl ha uppfattats som en trivialitet, som inte behövde förklaras. * Om de olika betydelserna av ordet actio se art. actio i Pauly-Wissowa Bd. 1 (av Wlassak). Se även senast Kaser: RP s. 223 f. Se Hägerström s. 41. Se Wenger s. 12 f. Jfr Hellwig: System s. 296.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=