OmQilpa-ansvaret under l600- och 1700-talen Några anteckningar om svensk rättspraxis och doktrin Av Professor Stig Jägerskiöld 1. Inledning Våra vanliga läroböcker i civilrätt anger, att culpa-grundsatsen sent tagits upp i svensk rätt. Uppgifterna om tidpunkten härför skiftar visserligen något. Men i stort sett anses 1800-talet vara culpa-principens tid. ÅkeMalmströmförklarar sålunda i »Civilrätt», att den romerska culpaprincipen »under 1800-talet blev skadeståndsrättens dominerande grundsats. Culparegeln trängde igenom även i svensk rätt och kan spåras i principstadgandet i SL 6:1» (6 uppl., s. 249). Jan Hellner kontrasterar i sin Skadeståndsrätt (3 uppl., s. 4) två speciella stadganden i 1734 års lag (MB 29:2,1 och BB 24:3) mot culpa-regeln. Tydligen skall därmed visas, att denna segrat först under 1800-talet, då »en sådan princip låg i luften». Han fortsätter: »I mitten av 1800-talet hade culparegeln säkert fäste på den europeiska kontinenten och vid denna tid slog den igenom även i Danmark och Norge. Den var tidens härskande skadeståndsregel». Visserligen hade culpa-regeln sitt ursprung i Lex Aquilia. Men perspektivet i läroboken utgår från »de stora europeiska kodifikationerna från och med år 1794». Culpa-regeln säges härvid överensstämma med det begynnande 1800-talets samhällsstruktur. De äldre kasuistiska reglerna — vilka de skulle vara anges inte —hade då blivit klart otillräckliga. Hellner utgår från att culpa-principen utanför strafflagens område ej slog igenom i * Jag är angelägen att erkänna den tacksamhetsskuld för hjälp med genomgång av arkivmaterial, vari jag står till jur. kand. Hermann Halpern. En del av rättsfallsmaterialet från 1700-talet har denne behandlat i en uppsats i tillämpade studier i rättshistoria vid Stockholms universitet. 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=