RS 5

Nils Jareborg dessa intyg och sedan allmän kungörelse i riket jemväl föregått, att hvar och en, inom utsatt tid, finge meddela sina erindringar mot den sökta upprättelsen, ägde domstolen, om ingen sig anmälde, eller om de inkomne erindringar, vid pröfning, funnos obefogade, att till sitt förra anseende återställa den ifrågavarande person, med förbud mot all förebråelse för hans förut begångna fel. — Till äfventyrs kunna vilkoren för återupprättelsen synas alltför många och svåra. Denna olägenhet är då lätt att afhjelpa; men jag har trott ett uppstigande från vanära till fullkomlig heder böra gå genom ganska stora svårigheter. Den, som alfvarligt vill hinna målet, låter visserligen icke avskräcka sig; och innan föresatsen är djup och fast, må ingen, af lindriga medel, lockas att lättsinnigt inträda på en bana, der pröfningen fordrar ett starkt beslut och ihärdiga bemödanden. — 144 Härmed vare detta mitt försök slutadt. Jag inbillar mig alldeles icke att hafva lyckats; men jag har arbetat för en stor sak; och blott derigenom vinner mitt företag ett värde. Hvad jag ifrigast önskar, är, att mina idéer, om riktningen af alla straff till den brottsliges förbättring, måtte förtjena någon uppmärksamhet. Det är i dem, jag nedlagt mitt hjertas innerligaste känslor. — Det ögonblick torde snart vara inne, då det gäller att handla med kraft för kommande sekler, och då det heter: nu eller kanske alldrig. Blir icke barbariets straffmethod denna gång tillintetgjord, så står den lika fast efter flera hundrade års förlopp; och samma svårigheter möta då, som nu, förslaget, att i stället för de förderfliga försämringsstraffen, införa förbättringssystemets välgörande verkningar. — Man må icke invända, att statens tillgångar för närvarande ej medgifva en sådan förändring. I en stat, der lagstiftaren kraftigt vill det goda och der icke all patriotisme slocknat; är ingenting omöjligt. —Gåfves det någon, som icke kände sig mäktig af en uppoffring, då frågan vore om, att åt staten återskänka tusendtals medborgare, räddade från förnedring och elände — den vore ovärdig att lefva i stat. — För min del äger jag den trösten, att om ock ödet nekat mig förmågan att medverka till detta vigtiga ändamål, jag åtminstone icke öfvergifvit tron på menniskovärde och oegennytta hos den generation, i hvilken jag lefver. —

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=