Stig Jägerskiöld vårt land förrän mot slutet av 1800-talet. Jhering är då den store lärofadern. Hjalmar Karlgren sätter i sin skadeståndsrätt in culpa-regeln i ett något större sammanhang. Men även han menar, att principen kommit att spela en roll först under 1800-talet, sedan naturrätten trängts åt sidan. Även Bertil Bengtsson förlägger culpa-principens genombrott till 1800talet.2 Vilhelm Lundstedt ägnade culpa-begreppet omfattande undersökningar med material från såväl svensk som utländsk rätt; tyvärr förringar hans rättsfilosofiska idéer deras värde.^ Culpa-principens upptagande i svensk civilrätt förlägger Lundstedt till 1800-talet. Först sent hade den fått karaktär av allmän skadeståndsnorm. Okunnig om äldre svensk doktrin och rättspraxis antar Lundstedt, att lagkommitténs förslag till handelsbalk 1826 och slutligen 6 kap. i 1864 års strafflag inneburit, att culpa-regeln godtagits i vårt land; den var då »i förhållande till förut rådande doktrin att betrakta såsom en inskränkning», ty tidigare fanns även andra skadeståndsprinciper. Culpa-regeln, som egentlig skadeståndsprincip, skulle i Norden återgå på Orsted och från Danmark kommit till Sverige (jfr nedan). »Culpa-regeln i denna mening hävdades från katedern — om icke förr — så av Schrevelius på 1840-talet.» Det enda rättshistoriska arbete, som med stöd av autentiskt material belyser utvecklingen av nordisk skadeståndsrätt, är Thgger Nielsens »Studier over xldre dansk Formueretspraksis» (1951).^ Den ger visserligen en bättre bild av utvecklingen än den, som tidigare tecknats. Hojesterets akter, som var källmaterialet, ansåg han dock ej vittna om annat än att culpa-principen som »almindelig Erstatningsregel» i dansk rätt godtagits först i en dom år 1759 (s. 295). För den skull vågade Nielsen inte bygga på de uttryck för culpa-principen, som finnes i 1600-talets danska doktrin och vissa tidigare domar. 146 Det ligger i öppen dag, att den bild av rättsutvecklingen, som sålunda tecknats, inte kan vara riktig. Culpa-principens betydelse för svensk rätt måste nämligen vara ett delproblem av en betydligt större frågeställning: Den dåtida romerska rättens roll för vår 1600-tals rätt och därmed för 1734 års lag. Enligt den historiska skolans nationalromantiska uppfattning skall visserligen den romerska rätten inte ha påverkat den nedärvda svenska. Redan vissa specialundersökningar i början av 1900-talet an- * B. Bengtsson: Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (1960) s. 22 ff. Se även B. Ekebergs kompendium i allmän obligationsrätt (1953). ® V. Lundstedt: Grundlinjer i skadeståndsrätt. Förra delen. Culpa-regeln (1935) s. 30 ff., samt senare arbeten. A. O. WiNROTH har i sin framställning av Skadeståndsrätten (1907) inte lämnat några uppgifter om äldre svensk rättsutveckling. Arbetet skiljer sig 1 detta hänseende från flertalet av hans övriga skrifter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=