J. G. Richerts »försök: om strafflagarna» lifvets förlust; utan skickas han blott, med all skyndsamhet, tillbaka till sin förra graf, sedan likwäl, i alla fall han afhändt någon sin egendom, det tillgripna blifvit honomfråntaget och till ägaren återstäldt. — Bland mängden af förbrytelser, finnas äfven åtskilliga af den mindre betydliga beskaffenhet, att den som begått dem, icke kan sägas vara i ovillkorligt behof af den förbättring, fängelset åsyftar. Dessa ringare brott kunna beläggas med böter', men när man stiftar lag, måste man hafva en lång framtid i sigte. Man inser då, huru vanskligt det är, att mäta böternas belopp i penningar, hvilka äro underkastade alltför täta förändringar. Böterna böra således stadgas i spannmål och beräknas efter årliga markegången. Detta är nytt; men jag vet icke, hvarföre man, i ett utslag, ej kan skrifva äfvensåväl, att den sakfällde skall utgifva så eller så många kappar eller tunnor med så eU' så många RD.r, som man nu ofta skrifver, att så eller så många daler silfvermynt betalas med så eller så många RD.. —Alla böter tillfalla förbättringshuset; ty de böra ingå i straffinrättningens planer och tjena till befrämjande af dess högre ändamål; —Men det ges personer, som inga böter kunna erlägga. För dem måste motsvarigt fängelse utstakas. — Slutligen må man ej förgäta, att vissa brott ådraga afsky och förakt i allmänna opinionen. Det är ej nog, att staten straffar dem: Den måste äfven offentligen förklara, att den gillar den opinionen, af hvilken de på detta sätt betraktas. Sådana brott äro de, som sägas gå å heder och ära. — I de grofvaste graderna, der de grundlägga total ärelöshet, anser jag dem medföra borgerlig död, emedan staten ej bör bland sina medborgare räkna någon fullkomligt ärelös. Nästa graderna derintill straffas åter med fängelse på viss tid, jemte det brottslingen dömmes att vara menedare, bedragare, förjalskare, tjuf, niding, äreskändare eller dylikt. Dessa bestämda benämningar uttrycka mera, än den vidsträckta titeln af ärelöshet, hvilken alltid ger anledning att fråga: för hvad brott? — ty staten måste i detta fall göra opinionen reda för sitt omdöme. Det beror ej på statens godtycke, att säga: denne är ärelös; men staten kan säga: han har begått ett brott af den eller den arten; och om opinionen då stämplar en så beskaffad brottsling med vanära, har staten haft rätt att öfverlemna honom åt allmänna föraktet. — Med detta slag af degradation i medborgarevärdet bör följa förlusten af allt förtroende och äfven af vissa rättigheter i staten —till exempel, af den, att sjelf föra sina talan inför domstol eller vid offentliga sammankomster, helst det synes vara mindre värdigt för andra medborgare, att inlåta sig i tvister eller transactioner med en sådan. Domaren borde derföre, så snart någon blifver dömd för menedare, bedragare etc. förordna en curator, som i förekommande frågor bevakade hans rätt; och i allmänna handlingar borde han nämnas för menedare, bedragare etc, den ek den. På detta sätt mötte honom ständiga förebråelser; men om hoppet af förbättring och återupprättelse ändå icke vore honom alldeles afskuret, skulle äfven en så förnedrad brottsling omsider kunna vinnas tillbaka för samhället. Till denna upprättelse, hvilken icke förrän efter förloppet af vissa är borde kunna äga rum, ville jag fordra, 15 att allmänna policen, under hvars ögon den brottslige varit ställd, bestämdt intygade, att han uppfört sig skickligt; 2° att pastor i den församling, hvarinom han under pröfningstiden vistats, vitsordade hans förbättrade lefnad; 39 att församlingen på offentlig sockenstämma förklarade honom hafva, genom sitt senare uppförande, gjort sig förtjent af ortens aktning, och derföre tillstyrkte hans återställande till sin heder; och 49 att minst 2''^’ välkända ledamöter, såsom församlingens deputerade, inför domstolen framburo och edligen fästade det sålunda gifna vitsordet. — Efter 143
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=