Nils Jareborg Jag vågar, på dessa skäl, tillstyrka fullkomligt afskaffande äfven af spöstraffet och deremot föreslå endast förbättringsfängelse. Inrättningar i sådant afseende böra finnas på ett eller flera ställen i hvart län, allt efter dess storlek och folkmängd. Qvalificationerna af fängelset kunde bestå af inneslutande i ensligt, mörkt eller trängt rum. Med den sista och svåraste graden menar jag, att den brottslige skulle instängas inom ett skrank, som nästan intill kroppen omgåfve honom och hvarest han hölles i en sittande eller ridande ställning, för att ej af trötthet nedfalla. Jag kan ej förutse, huru lång högsta tiden för detta fängelse hvarje gång kunde vara; men ofelbart skulle det blifva ett ganska fruktadt straff och icke eller sakna sin verkan till ändamålet af den brottsliges förbättring. Ju mer en menniska, som låtit sinnligheten hänföra sig till afsteg från sin bestämmelse, sättes i en yttre inskränkning; ju mer vändes reflexionen pä hennes inre och högre lif; och ju mer återbringas hon till den sansning, hon förlorat. — Inom fängelserna måste den aldra strängaste ordning herrska. Ingen fånge bör få inlåta sig i samtal med en annan, utan så vidt något gemensamt arbete kan fordra det. Den djupa tystnaden injagar alltid vördnad; och denna känsla bör bemäktiga sig alla sinnen på ett ställe, der lagen så omedelbart sysselsätter sig med fallna medborgares renande, till återförening med staten. — I religionen böra fångarna flitigt undervisas af skickliga och erfarna lärare, som till den ändan dagligen besöka fängelserna. —Den föda, fångarna njuta, bör vara högst tarflig, men tillräcklig till lifsbergningen. — Alla starka drycker vare från fängelserna ovillkorligt förvista. Det wore i sanning besynnerligt, omicke, under sådant lefnadssätt, en menniska, som felat, skulle återföras till eftertanke och verkligen förbättras. Fängelsetiden afpassas naturligtvis efter graden af brottet. Den torde ej böra vara under en manad och icke öfver tio år, för den, som skall fortfara att räknas för medborgare. På mindre, än en månad, synes ingen särdeles förändring hos en brottsling kunna beredas; men deremot utgör ett tiotal af år en stor del af en menniskas lifstid; och under ett så långvarigt fängelse är betydlig förbättring att vänta. — Till lifstidsfängelse, med bibehållande af medborgarerätten, anser jag ej någon lämpligen kunna dömmas. Den, som för hela sin lefnad blifvit beröfvad all fri verksamhet, är ej mera medlem af staten. — Med fängelse på lifstid vill jag derföre uttrycka begreppet af borgerlig död, emedan en lifstidsfånge onekligen är död för samhället, och emedan en person, som förlorat medborgarerätten, icke eller kan få vistas på fri fot i staten, med hvilken alla hans samband äro upplösta; — men då det systeme, jag antagit, fordrar, att ingen, så länge han ännu äger det naturliga lifvet qvar, må vara fullkomligt utestängd från möjligheten att bättra sig, hemställer jag, om icke regeringen skulle kunna, sedan någon viss tid, öfver tio år, förflutit, på fängelsedirectionens anmälan om en borgerligt död persons totala förbättring, återskänka honom borgarerätten, hvarefter han, med högtidlighet, kunde, under annat namn, intagas i staten och der börja ett nytt lif. Följderna af borgerlig död äro, att den sålunda dödas egendom genast går i arf: att, om han varit gift, äktenskapsbandet, så vidt det af borgerliga lagarna varit fästadt, är lossadt; och att han icke, i något avseende, vidare af staten erkännes såsom existerande. — De rum, i hvilka dessa personer hålles fängslade, kallas grafvar, dit inga andra, än fångvaktarna, prästerna och directionens ledamöter, jemte någon af statens högre embetsmän, som minst en gång årligen borde besöka fängelserna, äga tillgång. — Om en sådan person rymmer och föröfvar brott, kan han ej straffas, så vida icke detta brott efter lagen, medför naturliga 142
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=