RS 5

J. G. Richerts »försök: om strafflagarna» slutet helt, utvecklar sig till en fulländad totalitet af lagar för brott af alla olika slag; men detta systeme —huru skall det finnas? — Ville man försöka att uppgöra afdelningarna efter brottens mer eller mindre grofhet, så mötte flera svårigheter. Antingen skulle man, i likhet med franska lagboken, lägga till grund straffens natur; —men då man nödvändigt måste först hafva brotten gifna och sedan påtänka de straff, som för dem böra stadgas, är denna indelning efter straffens natur icke ett systeme, som lagstiftningen under sitt handlande verkligen följt, utan en efteråt uppställd ordning, hvari den sammanfattat resultaten af detta sitt handlande: —Eller ock skulle man ur sjelfva brottens natur utleta skilnaderna i deras grofhet. Jag medger, att dessa skilnader någon gång lätt falla i ögonen; men ofta äro de ytterst fina och kanske omöjliga att upptäcka. Om man classificerade alla förbrytelser i tre slag, till exempel: missgerningar, brott och öfverträdelser, kunde man visserligen på första slaget eller missgerningar gifva den beskrifning, att de voro sådana, som omedelbart undergräfde statens bestånd eller sjelfständighet, eller alldeles betogo någon medborgare möjligheten att längre utöfva sin verksamhet i sinneverlden; men denna dass blefve då ganska inskränkt, hvaremot den andra, som innehölle brott, skulle få en alltför stor vidd; —och att skilja den från tredje dassen, vore mycket kinkigt, så vida man icke, efter sjelfva ordbegreppet, skulle kalla öfverträdelser endast de afsteg, som kunde göras från hvad någon positif lag befallt; men så beskaffade afsteg höra åter, efter min tanke, icke till strafflagen; hvarom jag vill närmare yttra mig här nedanföre. — Att begreppet om brottens större eller mindre grofhet, så snart det handlar om brott af helt och hållet skiljaktiga slag, alltid blir tvetydigt och underkastadt många stridigheter, må väl icke dragas i tvifvelsmål. Till och med torde en viss riktning hos allmänna opinionen, olika för olika tider, ej kunna nekas sitt inflytande på detta begrepp. — Att derpå bygga classificationen af brott för en strafflag, blefve således nog osäkert och vacklande ("'; —Och hvad som dessutom, om ock en sådan byggnad på tillförlitliga grunder kunde uppföras, gjorde den mindre tjenlig till lagsysteme, det är, att när hufvudordningarna eller classerna skulle uppställas efter brottens grofhet, måste hvarje hufvudordning eller dass oundgängligen begripa under sig brott af många och särskilda slag, hvilka åter efter sina olika arter vidare skulle bringas i flerfaldiga underafdelningar, så att hvart slag af brott återkomme i hvar ny dass. Dessa classer eller hufvudordningar ledde då icke till lagens sammanbindande i systeme eller bildade hvar för sig något helt, utan orsakade tvärtomen styckning, derigenom, att brott, som till sin natur voro af enahanda egenskap, söndrades till åtskilliga ställen i lagverket, allt efter sina högre eller lägre grofhetsgrader; — en olägenhet, som utan tvifvel skulle betydligen hindra all redig och lätt öfversigt af lagen i det hela, både för domaren och för den, som deraf, blott för lefnaden, ville söka kännedom. — Häremot tror jag, att straffsystemet bör indelas efter brottens olikhet, i hänseende till de föremål, staten har att skydda och på hvilkas bestånd, brotten utgöra ingrepp. Denna ordning blir fattlig för en hvar, som förmår tänka sig de ideer, staten sträfvar att realisera; — och ett lagverk, som under hvarje olika dass upptager alla dit hörande arter af brott, från sina svåraste grader till de lindrigaste, vinner den fullständighet och helhet i sina särskilda afdelningar, som jag förut förmodat böra ingå i planen af ett ordentligt systeme. — ('*■ Häraf följer ej, att jag bestrider opinionen all verkan för lagsystemet. Jag ernar framdeles visa, hvar jag tror den böra hos lagstiftaren komma i beräkning; men till grundläggning för brottens classification anser jag den uti ingen måtto lämplig. — 131

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=