Nils Jareborg Jag vågar således föreslå en indelning af strafflagarna efter denna grund; men innan jag försöker att närmare utveckla mitt förslag, anser jag nödigt att utreda, för hvilka gerningar, strafflagen har att utstaka ansvar. — Det ges handlingar, som i och för sig sjelfva, innebära rubbning af vilkoren för all stats-inrättning och hvilka derföre, i hvad stat och på hvad tid, som helst, måste motarbetas: Det ges åter andra, som strida mot de medel och ordningar, en viss stat, i en viss tid, kan hafva vidtagit eller anbefallt, för ernåendet af sina ändamål, och hvilka nödvändigt, i den staten, måste vara förbudna, under den tid, samma medel eller ordningar bibehållas. De förra benämner jag för brott i allmänhet och hänförer dem under den egentliga strafflagen: De senare deremot kallar jag police- oeconomie- eller formalitets-öfverträdelser, hvilka böra behandlas efter de för dem särskildt inrättade lagar och författningar. Efter den grund, jag förut antagit, construerar jag nu classificationen af de under strafflagen hörande brott på följande sätt: — 1° Den första säkerhet, lagarna hafva att befästa, är den, som underhåller möjligheten af deras oafbrutna verksamhet. Staten måste hafva sitt eget bestånd förvaradt och krafterna till utförandet af sina ideer vårdade, innan något steg till detta utförande kan tagas. — Omedelbara brott mot staten och mot dess kraftyttring stå alltså i första dassen. 132 22 Då statens högsta idée går ut på att bereda menskligheten skydd under dess utveckling till fullbordad cultur; då en sådan utveckling fordrar en mer och mer fortskridande lyftning öfver blotta sinlighetens drifter; och då denna lyftning ej kan vinnas utan religion; har menskligheten det anspråk på staten, att den icke må låta ostraffadt såras, hvad religionen räknar heligt. — Religions- och helgedomsbrott komma derföre i andra dassen. 3° Skall staten försäkra möjligheten af en högre och högre stigande odling och icke tvärtom utså frön till ett fullkomligt förfall, hvarunder äfven de första wilkoren för allt samfundsbestånd gingo förlorade; så måste den, åtminstone negatift, söka uppehålla menniskovärdet hos sina medborgare — det vill säga — den måste motverka alla gerningar, hvarigenom detta värde förnedras och hvarigenom allmän osedlighet skulle sprida sig, ledande slutligen till sjelfva statens upplösning. — Lagarna böra då sätta straff för brott mot yttre sedligheten', och dessa brott utgöra tredje dassen. — 42 Näst vården af allmänna sedligheten, finnes väl ingenting heligare, än de enskilda förhållanden, i hvilka medborgaren födes och bildas och inom hvilka hans fria verksamhet rörer sig, liksom i en egen mindre stat, hvarifrån han sedan utgår i den större och allmänna. Det är i de husliga sambanden, som man träffar dessa förhållanden. — Fjerde dassen upptager, i följd häraf, brott mot de husliga sambanden. — (: Någon torde anmärka, att dessa brott kunde sammanföras med dem i tredje dassen, mot allmän sedlighet', men skilnaden är, att uti brotten mot husliga sambanden börjar redan den enskilda medborgaren att känna sig förfördelad, då deremot allmänna sedlighetsbrotten verka med sitt förderfliga inflytande i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=